Läroböcker...

...är helt ologiskt konstiga ibland.
Svenska är svårt som det är, med ordklasser, böjningsformer och undantag. När det sedan är exempel som är helt onaturliga blir det ännu värre...

För sonen med sin diagnos blir det bara ett enda simmelsurium av konstigheter.
T ex först lär man sig i några år att substantiv är namn på saker och ting t ex penna, boll och ring ( ramsan som alla kan ). När sedan fröken/magistern säger att känslor är substantiv undrar givetvis min son hur man känner på lycka, glädje och sorg...Ja, vad svarar man?!!?
Nästa frågetecken kommer när man ska lära sig vilka ord som är maskulina respektive feminina t ex stol...*räknar sakta till tio, andas och tänker positivt*

Skolan är inte gjord för olik tänkade barn, ej heller för barn som tänker utanför lådan.
När sonen gick i årskurs två skulle de svara på frågan; Hur många sidor en cirkel har? ( Geometri, ni vet, ni som lyssnade i skolan ) Min son kunde inte svara på frågan utan att ställa en motfråga; Är det en ring som man kan ha på fingret så har den två sidor, en utsida och insida, men är det en enkrona har den bara en sida, utsida...
Varpå fröken skakade på huvudet och tyckte att det var solklart att en cirkel bara har en sida...Eftersom jag är jävig i frågan tycker jag att min son hade rätt...hihi.

Alla "konstigheter" som sonen vill diskutera orkar inte jag heller med...men skolan borde vara mer öppen för alla.

/vink vink