Förundrad...

...över alla blivande mammors lugna, självsäkra och lyckliga ansiktsuttryck.
Barn är fantastiska, underbara och världens gåva...men samtidigt ett tungt jobb, ett jobb som man inte kan ta semester ifrån. Ett jobb som ständigt innebär dåligt samvete över om man säger, gör eller finns på rätt sätt.
Ibland när man ser blivande mammor och deras lugna min, undrar jag hur många som egentligen skulle välja att bli mammor om de kunde förutse framtiden.
Själv är jag välsignad med lugna och snälla barn som inte vållat några skador på sig själva, för andra eller mot mig, så jag ska inte klaga. Men det finns alldeles för många barn/ungdomar som orsakar sina föräldrar så mycket smärta. Självklart kan jag ana att vissa föräldrar inte är några bra föräldrar också, men det gäller långt ifrån alla föräldrar vars barn spårar ur.

Tack till mina älskade barn för en fantastisk mors dag...*ler stort*

/tjing tjing

Idag är jag...

...besviken, ledsen och en smula irriterad.
I dagens samhälle kan vem som helst, när som helst, hur som helst drabbas av uppsägning, svek och ändrade rutiner och det borde alla vuxna människor som minst en gång i veckan läser eller ser nyheter veta. Tydligen finns det ändå en klick människor som tror att det inte kan hända en själv...vilket är oerhört konstigt. Om man dessutom får en "hint" om förändring i god tid är det ännu märkligare att man gör sig obekväm och rent av visar sin värsta sida på ett egoistiskt sätt. Det är långt ifrån alla som får förvarningar om förändringar.
Det som jag tycker är stort och svårt kanske är enkelt och smått för någon annan, det som för någon kan kännas som jordens undergång kanske bara är en liten vindpust för mig...Vi är alla olika, med brokiga bakgrunder, men man behöver inte bli elak när stormen kommer, en storm vi visste skulle komma.

Det finns trots allt många goa, glada och snälla personer agerar motpoler. Människor som inser att förändring oftast leder till positiva reaktioner...*ler vidare i min värld, innan jag kliver ut i allas värld*

/vink

Hittat hit igen....

...förra försöket var inte så genomtänkt.

Men är nu inne i en fas då skrivande börjar kännas viktigt igen...mitt huvud är fullt av nyheter, planering och väntan.
Tänk så mycket tid vi lägger på att vänta, vi väntar på bussen ( om man inte är duktig som cyklar ), vi väntar i matkön på ICA ( om man inte är smart att näthandla )och vi väntar på tv-program som ska start...

Nu väntar jag på nytt, något nytt som inte går att specificera här, och det är inte säkert att det blir nytt heller, men jag hoppas att det innebär nytt!

Inom kort ska jag ut på resande fot, ända till huvudstaden, med en fantastisk vän. En vän som är underbart olik mig, men ändå lik, fast mer olik om man ska vara ärlig. Jag tror dock att hon tar fram det bästa i mig på något underligt sätt...vänder och vrider på olika alternativ och lösningar. Ganska otroligt egentligen. Det märkliga är att om vi hade varit tonåringar hade vi nog absolut inte varit vänner, men livserfarenheten vi båda bär gör oss till motpolsvänner!

/tjing tjing