...det verkar som om många människor just nu känner sig svikna av så kallade kompisar, bedragna av så kallade vänner och dessutom ganska ensamma.
Jag undrar väldigt mycket vad det beror på?
Läser titt som tätt på FB, bekantas bloggar och hör en del rykten om detta märkliga mänskliga beteende som verkar chocka så svårt när man själv råkar ut för det...
Är människan enbart egoistisk, utstuderad och även elakt ironisk?
Eller blir vår egen strävan efter att vara populär, omtyckt och en individ med massor av "nära" vänner vår egen fälla?
Vet vi om våra egna brister, floskler och dåliga sidor tillräckligt mycket för att kunna bedömma vilka vi kan prata allvarligt, ärligt och ömsesidigt med?
Självklart ingår det i livets mening att bli besviken då och då, men till slut kanske man måste öppna sina ögon, öron och övriga sinnen för vilka som passar bra till ens egen personlighet, och faktiskt plocka bort de övriga. Om det inte är rent yrkesmässigt förståss för då får man nog bita ihop lite nu och då, eller???
Om jag ska orka, förstå och låtsas hitta i storstan i morgon är det dags för en liten tupplur nu tror jag.
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar