...har jag undrat över i många år.
Att kliva in där är som att sätta sig i knät på alla medlemmar i en symfoniorkester, som har kissat på sig. Att det sedan är ett tillhåll för människor som nyttjar diverse konstiga så kallade pinnar, kakor och flytande drycker gör inte trivselfaktorn högre direkt. I gången där det bara är fönster åt precis alla håll är det en bastu ( som till och med är för varm att sitta i naken ) oavsett årstid.
Efter denna icke angenäma upplevelse var det idag dags för nästa chock. Parken var ogåbar. Det var isfläckar stora som Mälaren, ännu fler tvivelaktiga individer att passera och dessutom får tydligen ( det trodde jag inte ) hundar springa helt utan koppel där. Riktigt sur ( och lite försenad ) bestämde jag därför att jag skulle prova något nytt. Jag hade ingen lust för leken "dagens hemliga kod" eller paradnumret "följa John". Därför smög jag mig förbi de paranta damerna ( som alla säger ser allt ), hängde på några slipsar in i hissen ( åkte upp, sedan ner, upp igen, ner en gång till innan jag klev av där uppe, bara för att testa om de såg mig. Slipsarna gick av direkt på rätt våning ) innan jag småsprang i korridoren till höger, till vänster och 4 minuter sen klev jag in i rätt lokal. Där möttes jag av Mr Lustigkurre...som sakta men säkert under några timmar bröt ner mitt förstånd, mitt vett och etikett. Därför ganska mycket före utsatt tid fick jag nog. Jag lämnade inte lokalen tyst, jag smög inte ut från Fortet och jag svor mig igenom parken-som-alla-glömt-bort-utom-de-som-vill-flumma-dygnet-runt. Stationen var oförändrad ( alltså inte städad och ljudvolymen på max fortfarande ).Jag hoppas det dröjer evigheter innan detta måste återupplevas. Mitt hjärta som numera slår i normalt tempo oavsett tid på dygnet orkar inte med för stora impulser.
Nu är jag hemma och tänker varva ner med tvätt, mat och skräck.
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar