...från oväntat, osannolikt håll idag hamnade jag nästan i ett hallelulja-tillstånd. Jag såg mig själv på knä, ödmjukt tackande. Jag började nästan grina av tacksamhet...Och då vill jag bara påminna om att jag tidigare skrivit att jag fått både stöd, hjälp och uppbackning i massor sista tiden!
Ändå var det som att hamna i ett lyckorus värre än det värsta rus jag kan komma på.
Varför??
För att hjälpen kom från den sista person på jorden som jag trodde skulle sträcka ut en hand ( med ett papper som jag behövde på studs ). Ja, för det handlade faktiskt bara om ett papper ( givetvis med information/fakta/nödvändig data för mitt fortsatta arbete men ändå!?
Det är knappt jag har smält det ännu...
Annars är det lite läskigt att möta individer som säger en sak, men utstrålar precis det motsatta. När hela personen lyser av det-jag-säger-menar-jag-absolut-inte oavsett om det är bra eller dåliga saker.
När "Jag kan hjälpa dig när du behöver" betyder "Dra så långt bort du kan"
Eller "Vad bra det går" egentligen är "Men fy f..n vad uruselt det verkar"
Det är tur att de flesta människor faktiskt är riktigt lätt lästa, men det är inte utan att jag förstår min sons problematik emellanåt.
Apropå sonen så har han den sista tiden antytt att en storstad vore roligt att besöka. Typ London. Hmmm tänkte jag och föreslog en dag ( eller två ) i Stockholm som lite träning och blev sjukt överraskad när han tyckte det var en bra, rolig och intressant grej att göra. Dessutom undrade han om han fick passa på att handla lite coola kläder då?
Som sagt min son har gått igenom någon konstig portal eller hittat en tidsmaskin och nästan kommit ikapp sig själv. Vilket känns både spännande och skrämmande!
Hur som helst är det bara att boka en Stockholms weekend ganska snart och inte tänker jag tjura eller sätta mig på tvären så länge mannen ( och hans plånbok ) hänger med. =)
Men nu är det nog kanske dags...för lite läsning...sova...nä, läsa får det bli
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar