...som mörkast, tystast och lugnast då trivs jag allra bäst.
När dygnet byter dygn, får tiden gärna stanna lite längre.
I den stilla natt, när det mörka långsamt kryper inpå, då känns allting behagligt mjukt. Nästan lent som den lenaste bebis rumpan, lent som grädde ser ut och lent som en perfekt mjukglass smakar, då kan tankarna vandra fritt utan att stöta ihop med andras tankar.
Stress och press rinner långsamt bort över golvet, onda tankar flyger över hustaken och smärtan avtar så sakteliga, inte helt men ändå överkomligt...
Klockans jämna tickande anpassar sig till de inre hjärtslagen och andetagen blir tunga, då törs man sluta ögonen för välförtjänt vila.
Det knäpper lite här, knakar till lite där och en liten duns hörs när katten hoppar ner från fönsterbrädan.
Alla behöver en oas, ett hem och en familj som står stadigt när världen rumlar runt.
Alla behöver förståelse, ömhet och en extra kram när kaos råder.
Tacksamt inser jag att jag har det, en oas och jag är mycket glad över det...=)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar