...ganska mycket just nu har jag märkt.
Ska backa lite i tiden...För tre år sedan snart sprang jag med full kraft ( nästan ) in i den berömda väggen. Ingen såg det komma, allra minst jag. Mycket chockartat vaknade jag en dag och mådde ungefär som en halshuggen höna...mer eller mindre död ( eftersom en halshuggen höna kan fortsätta springa en stund ) Jag hade svårt att förstå vad som hände, svårt att få kroppen att röra sig o s v...jaja, jag vet symtomen men när man hamnar där fattar man inte.
Vuxna jag åkte till min bästa doktor och grät, jag grät floder hur länge som helst. Doktor'n klappade på mig och skrev ett intyg, några dagar senare fick jag påbörja samtal hos underbara Kerstin...
Under de samtalen och de tre veckorna hemma bestämde jag mig att försöka vara mer i nuet, att inte ta på mig mer än jag orkar med och framförallt inte försöka vara så
j-la duktig hela tiden.
Det krävs träning för det här, lång och hård träning.
Lång tid har gått och numera stannar jag upp och inser hur mycket jag tycker om de mest simpla sakerna...de gröna träden, kokta rödbetor och årstider. Många tycker det här är fånigt, många tycker att de njuter och många vill inte njuta utan klaga, klaga i det oändliga! Men kom igen...le, njut och förundras varje dag över att vi fått en dag till.
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar