Min långledighet...

...är inne på de sista timmarna.
I morgon bitti ringer klockan igen obarmhärtigt tidigt, även om jag inte har lyckats somna i tid.
Jag kommer förmodligen att hasa mig ur sängen med grymtande svordomar rinnandes ur munnen, tänka många onda tankar när jag dricker morgonkaffet och huttra illa när jag traskar motvilligt till bilen.
Och här avstannar mina tankar...här slutar min förmåga att skriva onda tankar om att den underbara, långa ledigheten som enbart kostat mig två semesterdagar är slut...

För det är långt ifrån alla som har kunnat haft den lyxen, trots alla röda vardagar.
De allra flesta har fått arbeta vare sig de vill eller inte. Inte alla dagar förstås, men tillräckligt många dagar för att jag nu faktiskt sitter med lite dåligt samvete och blänger på jobbväskan, matlådan och väckarklockan.
Jag har sett och förstått jobbkampen som pågått, jag har tänkt många tankar om hur ni har haft det och jag förstår hur det har varit eftersom jag trots allt jobbat på schema.
Det finns dagar då jag avskyr att jobba mån-fre vecka ut och vecka in, men samtidigt saknar jag inte att jobba helg, kväll och röda dagar det ska jag ärligt erkänna.
Att väga för och emot är ingen ide, det blir bara löjligt.
Att behöva välja antingen den ena storhelgen eller den andra blir ett hån, ett slag i ansiktet då familjen trots allt oftast betyder mer än vilken arbetsplats som helst.
Även om man kan trösta sig med att man gör en insats, man hjälper många som faktiskt behöver hjälp och man blir den räddande ängeln som tar de ensamma förbi familjernas stora högtider, räcker inte det alltid.

Därför blir det med bitter eftersmak jag grymtar ikväll, med dåligt samvete jag ställer klockan till i morgon och med sura uppstötningar jag förbereder mig för ett arbetspass, då jag vet att ni är många som slitigt hårt alla de dagar jag kunnat sova, shoppa och lata mig.
All heder går till er inom alla slags vårdyrken, handelsyrken och restaurangyrken.
Ni bär Sverige på era axlar och ni gör ett fantastiskt jobb.
Ni belönas för dåligt, tackas för sällan och får alldeles för lite tillbaka mot det ni ger.
Var stolta, strid för mer och ge aldrig upp!

/vink vink