Föreställ er tre personer som ni "känner" t ex arbetskamrater, föreningsvänner eller vad som helst runt ett bord, eller tolv eller ännu fler personer.
Tänk er sedan att ni står en bit ifrån och tittar på x antal "kända" personer vid ett bord, eller på en gräsmatta eller var som helst.
Ställ er sedan frågan;
Vad vet jag egentligen om de där människorna?
Troligtvis inte mycket, eventuellt ålder ( kön vet vi oftast ), hur familjestrukturen ser ut ( men ändå inte kanske ) och man vet vem som pratar mest och högst eller inget alls.
Men hur någon annan människa ( man tror sig veta något om ) interagerar med andra än en själv vet man inte.
Hur en annan person egentligen mår, lever och tänker har man ingen aning om.
OCH vissa insikter om andra, när det första intrycket ändras, kan vara både glädjefyllda, chockerande och det kan göra en vansinnigt förbannad.
Men även här kanske vi ska hejda oss i vår bedömning?
För fortfarande är det så att man inte vet något om en annan människa...
Jag känner inte mig själv längre...vem är jag nu? vart är jag på väg? och vad hände? är det en kris på g? eller är det denna förbaskade mörka hösten som slagit rot i huvudet?
*ler snett*
Lugn, bara lugn jag är inte deprimerad och jag är fortfarande jag ( även om ingen annan vet vem det egentligen är ) och snart kvittrar vi alla tillsammans med vårfåglarna och höstens depp ( oavsett om den är på riktigt eller inte ) är borta.
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar