...är aldrig rolig!
Ansiktet var lysande rött som stoppljusen, svetten rann utmed ryggen och benen skakade.
Dörren var ordentligt stängd, telefonen satt på ljudlöst och gardinerna väl fördragna och ändå var det fruktansvärt. Så där illa att man aldrig någonsin vill göra om det. Men jag vet att jag kommer att vara tvungen att om och om och om igen göra detta förhatligt jobbiga.
Jag har alltså lämnat min allra första stafettpinne, ett meddelande som alla medarbetare under en veckas tid kommer att höra eller tvingas lyssna på när de lyfter den specifica telefonen.
*ryser illa*
Snacka om tur att det trots allt är fredag och jag därmed slipper möta alla som lyssnat, se de skadeglada minerna på mina medarbetare. Nu kan jag bara hoppas att de inte kommer ihåg att narras med mig nästa vecka.
Helgen som nalkas innebär för övrigt mycket skoj. En tripp hemåt, planerade av flytt och kanske en klunk vin medans jag avnjuter lite vampyrer...
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar