Min son är odödlig!

Alla kan vi få nageltrång och det gör ont...
Många av oss fixar det själva på olika sätt ( som jag inte ska gå in på )...
Är det däremot så illa som min sons tå, behöver man lite hjälp av sjukvården och eftersom den är salutogen ( kan inget annat tro när vårdköerna är så långa och många tröttnar på att vänta, gränsen hoppas jag går vid att operera sig själv ) försöker man in i det längsta att bevara det friska och inte skära i onödan.

I sonens fall är det i nuläget svårt att avgöra hur tån egentligen ser ut, då den är svullen under allt mojs...
Men hur som helst ska svallköttet bort och det gör man genom att;
Första gången dutta på lite medel...hände ingenting
Andra gången ösa på lite mer...hände ingenting
Tredje gången ( idag ) nästan lägga tån i fotbad bestående av det fantastiska undermedlet som ska göra svallköttet till nekros ( det ska alltså svartna och dö )
Medans sköterskan höll på idag mumlade hon ( jag har onödigt bra hörsel ibland );
"Konstigt, det borde vara dött"
"Tänk om medlet inte fungerar"
"Bara jag inte tar för mycket i allafall, så hela tån blir svart"
Till slut var jag tvungen att fråga om medlet brukar fungera, varpå hon svarade;
"Ja, alltid"
Åh, vad bra det svaret kändes eller?!

Därför måste det väl nästan vara så att min son är odödlig om jag inte nästa gång ska föreslå silverkedjor!! =)

Innan vi gick bestämdes det nästan att om inget hänt när vi återvänder på fredag, blir det nog en ny tid för operation ( observera gärna orden nästan och nog i meningen ).

För övrigt är det isgator och alldeles för mycket snö i södra Norrland och här hemma finns det ingen mat, trots inhandling igår...Jag fattar inte vem som planerar här hemma!??!

En sak till ( med hälsning från Di Leva ),
Vem ska man tro och tro och tro på när..

/vink vink