Med händerna på ryggen...

...och med släpande, långsamma steg kom jourläkaren in på rummet kl 22.10 fredagkväll.
Stannade till, tittade och utbrast med utländsk uttal; "Det var det fulaste jag har sett"
På drygt en meters avstånd står läkaren och tittar i några sekunder till innan hon vänder om och hasar sig mot en stol. Slår sig ner på den och vänder sonen ryggen och säger halvhögt; " Hur länge har det varit så?"
Vi svarar att vi inte vet.
Då kommer blicken, den anklagande och hårda blicken som kan få vilken mamma som helst att vilja sjunka genom marken och försvinna.
Läkarens röst hårdnar när hon börjar förklara att det måste ha varit så i flera månader och att hon där och då inte kan göra något för hela nageln måste faktiskt tas bort!!!!
Vi svarar att vi misstänkte det, men kände att vi ville att någon skulle titta på den oerhört fula, infekterade tån direkt när vi fick se den.
Jourläkare tittar fortfarande stelt och misstänktsamt på oss och berättar att vi ska ringa vårdcentral på måndag för att få saken åtgärdad sedan kommer frågan som gjort mig nästan sömnlös under natten; "Går han på särskola?"
"Nä inte än i alla fall", svarar jag och känner hur försvarsmekanismen inom mig går igång. Ilskan och frustrationen bubblar, kokar och skaver i mig men denna sena fredagskväll och med en son som har tårar i ögonen väljer jag att vara tyst.
Jourläkaren reser sig upp, lägger händerna på ryggen och släpar sig mot dörren och säger; "Hejdå"

Vi sitter kvar en stund och undrar vad som hände innan vi väljer att åka hem för att invänta måndag morgon!

Nu sitter jag här och funderar på vad frågan om skolan hade med det fulaste nageltrång jag någonsin har sett att göra?
Jag undrar också över hur vi i framtiden ska hantera sonens uppenbarliga höga smärttröskel ( hade vi andra haft hans tå, hade vi inte kunnat gå utan att skrika än mindre tagit på oss skor )?
Känner han smärta alls? Ja, ibland men inte tillräckligt.
Kan han lära sig att känna smärta?

Klumpen i magen, svedan i ögonen idag är tung över att jag som mamma inte har "scannat" av min tonåriga son varje dag för kontroll av hans kropp, vilket jag å andra sidan aldrig skulle få göra för någon form av integritet har han ( och jag ).
En sorg lägger sig över mig när jag tänker på hur svårt det kommer att vara under några år framöver att få veta hur sonen mår, om han får fler skador som han inte visar och berättar om...

PS! Jour läkaren stod inte för något bra möte och kunskapen om diagnoser kändes obefintlig, så vilken tur att vi på måndag ( förhoppningsvis ) får träffa "vår" underbara läkare.

/vink vink