Blixtkallad...

...till skolan via loggbok och SMS.
Ojdå...nu brinner det i knutarna, tänkte jag och rusade iväg.

Är där prick 8.00, får vänta i fem minuter på både rektor och specialpedagog.
Jaja...alla kan vi ha en dålig morgon, funderar jag medans svettdropparna rinner i nacken på grund av språngmarschen för att hinna i tid.

Sittandes vid bordet får jag veta att nu ( äntligen, bara ett år försent ) ska pappren skrivas angående ASPEN ( anpassad skolgång ) till högstadiet.
Två blanketter är det.
Papper ett fyller rektorn i...jag sitter tyst och väntar.
En namnteckning tack...Absolut, säger jag och ögnar igenom pappret, vilket går fort eftersom det står tre meningar;
T är glad och positiv.
T längtar till skolan varje dag och vill lära sig mer.
T tillhör detta läsår en liten grupp på fyra elever.
Det är skolans ansökan för sonens räkning!
Papper två ska jag eller fröken eller specialpedagog eller jag eller o s v en stund?...jag sitter tyst och väntar.
I mun på varandra säger de till slut; Vi fyller i lite innan fröken fyller i lite innan du får hem pappret och fyller i det vi inte har fyllt i innan du kommer tillbaka med pappret...Okej, säger jag och nickar, biter mig i kinden och reser mig för att gå.
Då säger plötsligt rektorn; Kopia på diagnosen från BUP ska visst vara med som bilaga, har du den med dig?
Nej, det har jag inte för jag visste inte det men jag har den hemma så klart, svarar jag i normal samtalston men inom mig känner jag ilska och frustration. Jag tänker; Ska det verkligen behöva vara så här krångligt? Vet inte ens skolpersonalen hur det ska gå till? Har de aldrig fyllt i dessa papper tidigare? Hur lång tid kommer det här att ta nu då?

På väg hem träffar jag den nya underbara skolsköterskan som sticker till mig ett nytt badintyg. Vi pratar lite om vaccinationerna, vikt/längd och synkontrollerna som ska göra senare i höst.
Hon är i allafall underbar, tänker jag och går i rask takt hem!!

/vink vink