Rivstarter....

...är det bästa heller hur?
Därför satsade jag hel hjärtat genom att sova ca fyra timmar natten till idag och hur ögonen, hjärnan och nerverna var kring lunchtid behöver jag knappast beskriva.
Lite kalle-bakom-men-ändå-delaktig bearbetade jag av timme för timme innan jag for hem, satt en stund med kaffe, några PM och darriga knän ( troligtvis på grund av sockerdimp ).
Sedan var det dags för sonens kväll, the night och något han längtat efter.
Parkerar bilen, överdriver parkeringsavgiften ( kan ta tid det här, tänkte jag ) och små joggar lite försenade ( mycket ovanligt för att vara oss, men jag var/är mycket trött ) över gatan vid övergångsstället där inga bilar stannar.
Kommer fram till dörren;
Inställt p g a sjukdom

De ledsna ögonen fick mitt huvud att slå volter och jag hör mig själv säga;
"Men du, vi åker och spelar minigolf istället"
Hallå, hur tänkte jag där?
Klockan var efter 18 och hela min kropp skrek efter sömn, mat och ja-inte-vet-jag-men-inte-en-dryg-timme-vid-golfbanan-iallafall!!!

I bilen satt jag och önskade att det skulle vara stängt ( på grund av blommiga sjukan eller liknade ), att det skulle vara så mycket folk att bilar stod parkerade som en mur vid infarten eller att himlen skulle släppa ner regn, hagel och snö i drivor ( men bara över golfbanan )

Nu börjar klockan närma sig sova-för-länge-sen och jag kan motvilligt erkänna att det var ganska skönt att tillbringa en dryg timme utomhus efter jobbet, trots den äldre mannen som inte kunde vänta på sin tur vid varje bana, utan slog första slag innan vi puttat klart. Och trots den ( numera förmodligen nyblivna mamman ) höggravida kvinnan som vattnet gick för vid bana 10 ( detta uppmärksammade inte så många som tur var och definitivt inte min son ).

I morgon ger vi järnet igen och hoppas att det finns luft i både cykel och lungor...

/vink vink