Det är så lätt att bli arg, bitter och sur på andra som gör fel. Att kritisera andra när de inte hör, ser eller kan försvara sig för att i nästa sekund inte stå för vad man sagt.
Genen jag-har-inte-gjort-något och atomen nä-vad-förskräckligt-av-någon-att-göra-så-för-jag-tänker-inte-erkänna-att-jag-har-gjort-lika verkar växa sig större, starkare och envisare i de mänskliga kroppar som lånar planeten Tellus ett tag.
Forskar man angående detta?
Finns det botemedel?
Sina egna fel, brister och tillkortakommanden ser vi inte, hör vi aldrig och erkänna dem vore lika farligt som atombomben. Cellkroppen förlåt-jag-gjorde-tok eller partikeln det-var-jag-som-tänkte-fel är minnen blott i våra system, utrotade utan att hinna bli fridlysta först.
Att skyla över sina misstag blir patetiskt, fånigt och larvigt för alla vet ändå, alla kommer att prata om det länge och historien om det kommer att förvandlas för varje gång en ny mun berättar, så till sist vet ingen sanningen längre.
Därför behövs vaccin som lär oss erkänna, säga förlåt och gå vidare vore lika viktigt som allt annat fredsarbete på jorden, kanske ett sådant vaccin skulle kunna få både nobels medicinpris, fredspriset och varför inte också fysikpriset samtidigt?
Efter gårdagen känner jag mig mörbultad, öm överallt och hammarslagen i huvudet hoppas jag ger med sig, för nu är det bara att ta tag i dagens alla bestyr inför jul, vanlig vardag och livet...
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar