...men när jag idag kände att jag ville jubla, skratta eller åtminstone fnissa hysteriskt insåg jag att det inte var läge för det. Det var liksom en situation där jag skulle ha visat deltagande, förståelse och kanske till och med lite ilska.
Så hur bar jag mig åt då?
Jo, jag bet till hårt på insidan av underläppen, tog fram pokerfacet och såg så neutralt dum ut som bara en gås kan göra. Nu tror jag faktiskt att jag blev genomskådad men om ytterst lite tid spelar det ingen roll...=)
Ibland tror att vissa inte förstår själva att deras nu-sätter-jag-ner-foten eller nu-slår-jag-näven-i-bordet beslut bara gynnar andra, eller att det kanske var det resultatet man ville locka fram. Det heter trots allt "som man bäddar får man ligga" och jag bäddar sällan och ligger därför ofta på skrynkliga lakan...Men det drabbar bara mig...
I morse hade det passat bra om det stått en grupp människor och applåderat mig när jag kom till jobbet, för idag hoppade jag glatt upp på cykeln igen. Trots att regnet hängde tre, fyra meter ovanför marken och trots en liten brådska hem efter jobbet. Ett regn stänk på kinden dit och tre på benet hem. Bra Marie! Undrar hur jag gör i morgon bitti, då har jag ännu mer bråttom hem eller har jag det?
Till sist känns det faktiskt lite tråkigt när man själv har gjort klart en arbetsuppgift på en alldeles utmärkt sätt, enligt "lagar och pargrafer", men som inte gynnar andra. Nåväl sådan är min lott ibland...och andras...Men visst är det konstigt.
Forna kolleger hade möte i våra lokaler idag och det var kul att se dom, men skönt att slippa möte...
vink vink
Läs Percy Barneviks nya bok ang. möten, helt jävla onödiga, för att de ska gå fort, ta bort alla stolar, tysta den som talar för länge, lås dörren så de som kommer för sent inte kommer in. Haha...
SvaraRadera