Har fackförbunden med åren som gått fått lika stor makt-känsla som företagen de egentligen skall kritiskt granska?
Tittar man på hur personalen vid SAS behandlas blir man förvånad;
Lönerna sänks
Arbetstiderna blir sämre
Pensionsavtal och traktamenten urholkas
Vilka blir förlorarna?
Passagerarna som ska flyga med trötta, griniga och stressade flygvärdinnor och hur det blir med piloterna törs jag inte ens fundera på.
Men även inom andra områden är det likadant t ex inom vården;
Där ska vi vara glada för 700 kr mer i lönekuvertet ( före skatt )
Arbetstiderna blir sämre och sämre med fler delade turer och ingen valmöjlighet alls kvar.
Ob-ersättningen är fortfarande ett skämt och mobbning, kränkningar och särbehandlingar helt öppet hanteras med skygg-lappar, axelryckningar och en du-måste-lösa-detta-privat attityd som inte är okej.
Har fackförbunden hamnat i en maktposition där det är lättare att ignorera den lilla arbetstagaren än att ifrågasätta och pressa chefer/styrelser man frotterar sig med på fina tillställningar som t ex premiärer och insamlings-galor?
Den lilla arbetstagaren blir väldigt ensam mot arbetsgivare och fackförbund som enade slår fast och skriver på förslag och ändringar som inte gynnar eller ens ser den lilla arbetstagarens arbetsförhållande och lönekuvert.
Varför slutar man titta nedför stegen man klättrar upp på?
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar