Att lyssna, förstå och svara

"Idag är det fredag"
"Är du säker på det?"
"Ja, igår var det torsdag och i morgon är det lördag, så då måste det vara fredag idag"
"Går det att ändra på?"
"Nä, veckodagarna är som dom är"
"Det måste du ändra på, trots att det är mysigt med fredagar"

"Titta, det snöar"
"Ser du inte fel nu?"
"Nä, titta själv, det snöar"
"Måste det snöa?"
"Ja, vädret är svårt att göra något åt"
"Det måste du gör något åt, även om det är naturligt med snö på vintern"

"Såg du nyheterna igår?"
"Vad är det?"
"Nyheterna, som är på TV:n varje kväll"
"Nu vet jag inte vad du menar"
"Vanliga nyhetsprogrammen på TV:n....."
"Menar du nyheterna?"
"Ja"
"Vadå!??!...."

Helt plötsligt!

"Förresten, enligt nyheterna igår skulle det snöa idag fredag och det gör det"
"Ja, jag sa just det"
"Gjorde du?"
"Ja"
"Jaha, det var nytt för mig"
Tystnad
"Förresten så det nog inte sant...och är det så måste du ändra på det"

/vink vink

Å int' slank bilen...

...ner i diket heller.
Men knöligt halt var det på sina ställen i morse, i några kurvor gleeed bilen liiiite för mycket kanske och att tvärnita var inte att tänka på.
De flesta bilar körde lugnare än vanligt, men en och annan tutade ilsket på mig varpå jag saktade in lite till och vinkade glatt. =)

Utvecklingssamtal är alltid spännande, lärorikt och vissa gånger lite gäspigt om jag ska vara ärlig.
Denna gången hade faktiskt jag lite synpunkter på hur själva omdömena skrivs ( numera får man dom på mail i god tid innan samtalet och det är suveränt ).
Jag anser att är man lärare på högstadienivå ( lärare överhuvudtaget egentligen ) så ska man väl kunna skriva korrekt??!!
Och framför allt ska man veta lite om eleven man skriver om!!!
Nåväl, noteringen är tagen och resultatet kommer till våren...

Till sist tänker jag bara kort informera om att sonen tyckte idag att det var helt okej väder att gå hem i kortbyxor, vilket inte jag var överens med så klart och det är inte ofta jag låter arg på honom men idag blev nog rösten aningens hård. Därför kör vi lite middag idag som kompensation...

Nya grannar har vi fått och det är alltid oroande.
De sista som flyttade ut hostade hela nätterna och de nya gillar hiphop-musik, känns som pest eller kolera.
Några andra även de ganska nya i trappen, har uppenbara problem med att hålla reda på katten...kanske på grund av att de små barnen öppnar dörren...Dessutom orkar de bara tvätta och torka kläderna, inte bära upp dom.

Jaja...inga större bekymmer om man jämför.

PS! Villa Villerkulla virvlar vidare och trollerilådan finns inte, utan det krävs äkta vara.

/vink vink

Människan är komplicerad.

Föreställ er tre personer som ni "känner" t ex arbetskamrater, föreningsvänner eller vad som helst runt ett bord, eller tolv eller ännu fler personer.
Tänk er sedan att ni står en bit ifrån och tittar på x antal "kända" personer vid ett bord, eller på en gräsmatta eller var som helst.
Ställ er sedan frågan;
Vad vet jag egentligen om de där människorna?

Troligtvis inte mycket, eventuellt ålder ( kön vet vi oftast ), hur familjestrukturen ser ut ( men ändå inte kanske ) och man vet vem som pratar mest och högst eller inget alls.
Men hur någon annan människa ( man tror sig veta något om ) interagerar med andra än en själv vet man inte.
Hur en annan person egentligen mår, lever och tänker har man ingen aning om.

OCH vissa insikter om andra, när det första intrycket ändras, kan vara både glädjefyllda, chockerande och det kan göra en vansinnigt förbannad.
Men även här kanske vi ska hejda oss i vår bedömning?
För fortfarande är det så att man inte vet något om en annan människa...

Jag känner inte mig själv längre...vem är jag nu? vart är jag på väg? och vad hände? är det en kris på g? eller är det denna förbaskade mörka hösten som slagit rot i huvudet?

*ler snett*

Lugn, bara lugn jag är inte deprimerad och jag är fortfarande jag ( även om ingen annan vet vem det egentligen är ) och snart kvittrar vi alla tillsammans med vårfåglarna och höstens depp ( oavsett om den är på riktigt eller inte ) är borta.

/vink vink

Karusellen snurrar vidare...

...och inte kan jag tycka att det är okej med snabba, ogenomtänkta nödlösningar hela tiden¡
Först in, sen upp och ner igen.
Upp igen, ner och åt sidan.
Ut, in, upp.
Ner, ut, upp.
Avslutar med några ner, upp, upp och ner innan det är dags att gå ut.
Det måste finnas enklare sätt¿¿¿

En vecka kvar av mörker, sedan är det dags att lysa upp både inne och ute. Denna vecka är hel, nästa likaså men efter det är det en kort och en hel innan lång ledigt...me like!!

Som ni märker är det torka...eller kanske det kallas munkavel??
Hur som helst är det inte illa när det finns de som saknar att jag kommer ut från ett håll, att jag kliver över en tröskel eller kanske bara finns. Vissa dagar [ oftare och oftare ] känner jag lika...Jag vill verkligen vara den som äger dörrhållet, men jag har ingen önskan att vilja hålla i pärmen, om ni förstår vad jag menar?!!?

Nu är i alla fall måndagen över, jag överlevde. Sonen har struttat runt i morgonrock hela dagen och mannen studerar snö. Att ordna sin tid är svårt och efter otaliga försök ger jag nu upp och hoppas att det fungerar ändå.

Ps! Detta är skrivet på "plattan" och då syns inte texten, så är det nu felstavat eller hel tokigt är det inte mitt fel utan konstruktionen på tangentbordet...men den är fantastisk att läsa på! Vilket jag tror att jag har nämt tidigare...:-)

Shopping-hysteri...

...eller en helt vanlig löne-lördag!

Jag börjar fundera på om jag är helt vilse i almanackan eller om det är något viktigt jag har förträngt, för överallt känns det som om man pyntar för första advent sedan en vecka tillbaka och skyltsöndagen är tydligen hela denna helg. Hur nu en skyltsöndag kan vara på en fredag och lördag och söndag?
Julmarknaderna är inne på den tredje helgen och i de affärer vi har varit i idag har folk inte pratat om något annat än julklappar ( och dessutom är de klara med alla inköp? )
Ja, det får folk gärna vara för då förväntar jag mig att det en vecka innan jul är folktomt i affärerna och jäklar vad lugnt och skönt jag kan handla då...

Men åter till julmarknaderna som absolut är mysiga, stämningsfulla och trevliga, men om man för tre veckor sedan hade ens tänkt tanken att åka på en marknad för att köpa t ex julgodis, julostar eller något annat gott är väl det slut eller gammalt ganska långt innan ens Lucia har varit??
Men det är klart; halmbocken, adventsstjärnan och de söta rumpnissetomtarna möglar så klart inte, men lite tröttsamt att glo på en bock i åtta veckor??

Okej, okej andra får göra hur de vill så gör jag på mitt vis, även om jag nu är lite orolig för att min almanacka "går" fel, för då kommer jag att missa julafton och nyårsafton. Å andra sidan blir mitt Januari 2013 mycket kortare än alla andras...

För övrigt har både mannen och sonen handlat jeans idag och mina vuxna barn har tillbringat eftermiddagen på stan med flickspökena, vilket nog var roligt för allihop. Att mina vuxna kanske har dåligt inflytande på spökena tänker jag ignorera och förneka, men snacket går om en mascara och lite färg i håret...hihi...

PS! Lite upprepning kommer här, men har ni problem med att läsa liten text, svårt att välja någon bra bok...Köp en läsplatta!!

/vink vink

Avståndsbedömningen...

...är nog inte riktigt okej eller också har jag helt plötsligt drabbats av växtvärk och inte har full kontroll på armar och ben. För extremt klantig, drullig och fladdrig känns inte som jag eller?!

Först ut var kaffeburken som halvfull missade köksbänken och tömdes på det icke dammsugna golvet.
Sedan stänkte ketchupen ner samma golv, korken gick sönder och disktrasan blev blodröd och fick en lukt av äckel som spreds sig fort.
När ljuslyktan med ett tänt ljus blev aningens knuffad ner mot den enda mattan jag äger kände jag att det fick vara nog.
Och detta är bara ett ytte pytte axplock från de fjuttiga senaste dagarna.

Så nu är lägenheten ( nästan 130 kvadrat ) helplastad både tak, golv och väggar. Personer som vistas här blir utrustade med helkroppstäckande pansardräkt.
Välkommen hem till mig!

Jag är dock mycket tacksam för att jag ( trots att jag passerat 40 ) kan skriva på tangetbordet utan att titta var jag sätter fingrarna, för det här med att titta upp, titta ner, titta upp o s v ni fattar är inte min grej längre.

Dagarna rullar på och det finns ganska mycket som jag hade velat uppmärksamma här, men tiden är knapp och när dagarna är mörkare än nätterna, sliter det t o m på en natt-människa som jag.
Och just nu önskar jag mig lite vitt på marken ( men inte mycket ), fred på jorden och fler gapskratt på lunchen ( Tack E-L för i igår ).

Funderar skarpt på att skicka en önskelista i år, frågan är bara om mannen här hemma vill ha den? =)
För tomten är definitivt inte intresserad.

Till sist har jag en liten tanke på att skapa en grupp för likasinnade, är det någon som är intresserad??

/vink vink

Väckarklockan skränade...

...i vanlig ordning, jag snozzade precis enligt plan men i tid kom jag som alltid.
Andnöden är borta,, snuvan kvar och den molande huvudvärken blir jag nog bara av med om jag helt plötsligt snubblar över några miljoner eller om någon smart människa kommer på hur man kan transplanterar huvuden utan att det syns...

Läsplattan är för övrigt fantastisk, den står still på bordet ( utan att vända blad helt plötsligt ) så nu kan jag återigen läsa när jag lagar mat, stickar eller faktiskt samtidigt som jag dammsuger ( nu kanske snabeldraken blir intressant igen ).
Ljuset är magiskt på läsplattan oavsett om jag sitter i totalt mörker eller i solljus ( ja, jag testade igår den lilla stunden solen visade sig på balkongen och höll på att frysa ihjäl ).
Men det mest enastående är text storleken...Jag säger bara WAOW, jippie och hurra!!
Tyvärr kan jag bara låna två böcker under en sju dagars period innan jag kan låna nya och de två lånen gjordes på tre dagar ( som tur är har jag lite kvar att läsa på den sista ).

Om fem veckor är det jul...Så man kan undra vad tomten önskar sig?
Högre lön
Bättre arbetsförhållanden,, med framförallt mindre stress
Glada barn och nyktra vuxna
Fler kollegor
Snyggare kläder
...

Resten av veckan kvar och en högre växel läggs in innan helgen ( som numera är lång och lat ) läggs framför våra fötter och det är bara att plocka upp bit för bit och njuta.

/vink vink

Har fackförbunden spelat ut sin roll?

Har fackförbunden med åren som gått fått lika stor makt-känsla som företagen de egentligen skall kritiskt granska?

Tittar man på hur personalen vid SAS behandlas blir man förvånad;
Lönerna sänks
Arbetstiderna blir sämre
Pensionsavtal och traktamenten urholkas
Vilka blir förlorarna?
Passagerarna som ska flyga med trötta, griniga och stressade flygvärdinnor och hur det blir med piloterna törs jag inte ens fundera på.

Men även inom andra områden är det likadant t ex inom vården;
Där ska vi vara glada för 700 kr mer i lönekuvertet ( före skatt )
Arbetstiderna blir sämre och sämre med fler delade turer och ingen valmöjlighet alls kvar.
Ob-ersättningen är fortfarande ett skämt och mobbning, kränkningar och särbehandlingar helt öppet hanteras med skygg-lappar, axelryckningar och en du-måste-lösa-detta-privat attityd som inte är okej.

Har fackförbunden hamnat i en maktposition där det är lättare att ignorera den lilla arbetstagaren än att ifrågasätta och pressa chefer/styrelser man frotterar sig med på fina tillställningar som t ex premiärer och insamlings-galor?

Den lilla arbetstagaren blir väldigt ensam mot arbetsgivare och fackförbund som enade slår fast och skriver på förslag och ändringar som inte gynnar eller ens ser den lilla arbetstagarens arbetsförhållande och lönekuvert.

Varför slutar man titta nedför stegen man klättrar upp på?

/vink vink

Välkommen...

...hem till mig du "lilla platta" som ska ge mig läslusten tillbaka.
Tänk så enkelt allt kommer att bli nu;
Sitta hemma vid köksbordet och låna en bra bok.
Alltid ha samma textstorlek, rätt ljussättning och utan prassel kunna vända blad.
Två lån i veckan hoppas jag räcker, annars kan man köpa en bok för 50 kr istället för 150 kr.
Slippa komma ihåg att gå tillbaka med låneboken och därmed undvika att få böter...
Så välkommen hem till mig du underbara teknik.

Att vi på kuppen blev med en bil till gjorde inte dagen sämre direkt;
Nu behöver inte jag kliva ur sängen kl 4.00 på morgonen vissa vardagar.
Kan anpassa livet efter mina tider enbart.
Tvingas lära mig tanka igen...
Så tack helgen för en bra lördag.

Tyvärr blev inte mannens lördag lika bra;
Blev av med en hel del pengar.
Däckbyte, lampfel och vindrutetorkarkrångel genererade en trött-ond rygg.
Den senast inköpta musikleksaken kraschade brutalt...
Så min normalt humörstabila man kändes under kvällen lite som Linus på linjen.
Så välkommen du grådaskiga söndag.

/vink vink

Till alla ensamma...

...kommer följande tips!
Sätt er på ett McDonalds ( kanske andra snabbmatsställen oxå fungerar, vad vet jag? ) med eller utan mat ( beroende på er plånbok eller hunger ).
Ta inte upp mobilen, utan titta lite snett åt något håll ( helst åt det hållet det passerar andra människor )
Sucka några gånger ( behöver inte ens vara högt )
Och vips...så blir ni omringad ( om nu två personer kan skapa en ring ), nerpratad och samtidigt indragen i en helt värdelös diskussion angående den onyttiga maten, det tråkiga vädret och tack-gode-gud-för-att-det-är-helg-snacket.

Skulle det nu vara så att ni vill fortsätta vara ensamma, plocka då upp mobilen och börja knappa på den.
Fungerar inte det, så ring en vän ( för även ensamma har vänner någonstans tror jag, annars kan man ringa sitt eget nummer och prata med upptaget-tonen )
Om inte det hjälper - Gå därifrån så fort ni bara kan.

Åh, vad gjorde jag på stan när jag inte mår bra då, tänker några nu?!
Jo, jag var tvungen ( ville inte ) att gå på återbesök hos optikern...och jag kan erkänna ( snabbt och direkt ) att han/de inte tillhör min närmaste vänskapskrets just nu ( förmodligen aldrig )
Efter justeringar, droppar i ögat och testpromenad som innefattade rulltrappa, svängdörrar och prislappsläsande blev resultatet...suckar, skrynkliga näsor och ett kom-tillbaka-om-två-veckor-så-har-vi-löst-problemet. Eller hur!??!

Bussresan hem med huvudet fullt av tankar, en sprängande blåsa och en tonårs-tjej med den högsta, gällaste rösten jag hört på länge som dessutom bara kunde vulgära, icke bussvänliga ord gjorde mig både svettig, trött och lite förbannad.
Så nu är det dags att vila in helgen...som startar med ett mycket efterlängtat fredagsmys som innefattar både taco och hemmagjord glass.
Jisses vad lycklig sonen kommer att vara...

/vink vink

Det är nu det börjar...

...och endera slutar det med en katastrof eller något så fantastiskt som respekt!

Min son var ovanligt glad när han kom hem idag och berättar följande;
Först måste ni som läser förstå att handlingen utspelar sig i ett omklädningsrum för killar på en stor, mycket stor högstadieskola i en mellan stor stad.
Kille A säger till sonen; "Är du kompis med kille B?"
Sonen svarar; ( troligtvis med hög och bestämd röst ) "Ja lite, fast jag har bättre kompisar"

Sonen skrattar högt när han berättat, men i mitt huvud hopar sig frågetecknen, varpå jag börjar korsförshöret;
Jag; "Var kille B i omklädningsrummet och hörde ditt svar?"
Sonen; "Ja, han går i klassen"
Jag; "Varför frågade kille A en sådan fråga?"
Sonen; "Men öh, inte vet jag"
Jag; "Hur tog kille B att du svarade så då?"
Sonen; "Men hallå, inte vet jag"
Jag; "Förstår du att man kan bli ledsen om man får höra att man inte är den bästa kompisen"
Sonen; "Ja, men om det är så, är det så"
Jag; "Hur reagerade alla andra i omklädningsrummet då?"
Sonen skrattar högt och hjärtligt; "De skrattade massor"

När vi kommit så här långt kände jag att jag behövde ta en timeout, gick ut på balkongen och sedan in igen.

Jag; "Vet du att ärlighet kan såra andra människor"
Sonen rycker på axlarna.
Jag; "Ibland kanske det är bra att inte säga rakt ut exakt vad man tycker"
Sonen tittar på mig en lång stund, rycker igen på axlarna och säger; "Kanske, men han är inte den bästa kompisen och han har andra att vara med, alltså är han inte ensam"

Jag ger upp diskussionen för jag vet att det inte är lönt. Min son säger bara ärliga saker, även om de sårar, svider och är fyrkantiga. Min sons agerande i detta fall är typiskt för hans funktionshinder och troligtvis inget jag kan ändra på i grunden. Trots det tänker jag envist påpeka att en liten vit lögn eller bara tystnad är bättre ibland än att svara för att undvika bråk och ledsna människor. För helt trygg med hur andra människor hanterar alldeles för ärliga svar är jag inte...eftersom det i sig kan uppfattas som provocerande.

För övrigt vill jag bara härmed deklarera att min man är kung, professor och universums främsta vad det gäller arbetstidslagar ( det vill säga kör och vilotider för chaufförer ) och stoltheten lös i ögonen när bevisen var framlagda och icke förhandlingsbara så än så länge lever tron på långhelgsledigt ( varje vecka ).

PS! Lite piggare idag...lite i allafall...

/vink vink

Smittade jag...

...eller blev jag smittad?

Egentligen spelar det ingen roll för mig, men om det var jag som bar på smitta som bröt ut igår finns risken att jag har spridit den till ca 25 personer på bara två dagar??!!
Hujedamej vilket dåligt samvete som smög sig på, la sig ovanpå min ganska höga feber, mitt sprängande huvud och mina ömma leder.

Dock är det lite lättare att andas i dag och hostan gör inte så mycket väsen av sig. Så lite mer vila i morgon och säkert en dag till så är man förhoppningsvis på benen igen.
Dotter E kom med lunch och hjälpte lillebror till trummorna igår, dotter A erbjöd sig att handla och mannen fick skjutsa till keyboarden idag men tvättstugan i morgon kväll fixar jag själv om jag så ska halvdö på kuppen...;)

/vink vink

November...

...är för många en mörk, trist och lång månad. En onödig månad mellan den vackra hösten och den mysiga julen.
Men inte för mig...
Eftersom vi har tre födelsedagar att fira blir det mycket mys med nära och kära, för mycket gott att äta och dricka och plötsligt är månaden slut. Att fars dag har smygit sig in i sammanhanget blir ytterligare en bonus.
Men nu är det över...

Alla barn ( och vuxna ) är fyllda och klara för det här året, alla pappor ( och mammor tidigare i år ) är firade.
67, 66, 66, 64, 46, 43, 37, 23, 21, 20, 20, 14, 9, 6 + några till blir en ålder på minst 502 år. Undrar när vi kan fira 1000-års dagen?? Det måste jag verkligen räkna ut!

Dagens ( kanske helgens ) bästa goda råd blir; Gör om och gör fel.
Helgens ( kanske dagens ) briljantaste kommentar blir; Om man är bra på något blir det oftast rätt.

Nu laddar vi om batterierna, byter tankar och sätter rälsen framåt, så är nästa vecka också snart över.

PS! Det finns dock en liten nackdel med många olika höstkalas...Det cirkulerar ovanligt många konstiga virusar, baskelusker och okända partiklar, så tummarna hålles hårt och korsen vänds upp och ner här hemma för att värja mig ( oss ) mot smittor...

/vink vink

Jag, en introvert...

... oorganiserad individ har det inte lätt i en värld där extroverta och strukturerade människor styr och ställer. Lite halvt oduglig tänker jag ändå fortsätta göra så gott jag kan, kanske gå en kurs för att besegra blygheten och om jag orkar klämmer jag in en svenska skrivkurs också ( framförallt stavning ).

För övrigt är det en mitt emellan kalas-dag idag och det skulle ha blivit den sista lastningskvällen, men den blev tydligen förra fredagen. Så helt plötsligt satt vi här mannen, sonen och jag helt sysslolösa med en flaska skumpa, kinamat och flera timmar kvar tills det var dags att sjunka ner i tv-sofforna ( som inte är några soffor utan fåtöljer ).
Jaha, tänkte mannen och stängde in sig i musik rummet med sin nya leksak.
Okej då, tänkte sonen och stängde in sig i sitt rum med sin musik.
Suck, tänkte jag och diskade, skurade kök och fixade lite trasiga naglar.
Jäklar vad vi passade på att umgås...

Ja, just det!
Min ( vår ) minsting fyllde fjorton igår, skäggstubben glimtar fram och kaxigheten mullrar genom väggar, tak och golv. Men nöjd var han helt klart.
Hans far hann hem, nästan alla syrror gjorde ett besök, farmor och farfar fyllde på pengabörsen och det hemgjorda brödet ( tack än en gång bästa M för receptet )tog slut.
I morgon fortsätter kalasandet i skogen och jag hoppas att jag vågar delta i alla trevliga samtal som brukar bli...;)

Till sist vill jag bara tacka för underbara SMS från goa kollegor som tackar för att jag gör mitt jobb på i deras ögon tillfredsställande sätt.
Sånt värmer, stärker och får mina mungipor att peka uppåt.

Nu återgår jag till de övriga, till tv:n fast viktigast av allt till sömnmedelsglaset i vardagsrummet.

/vink vink

Dålig planering...

...eller smart planering, det är frågan?

Endera samlar man allt till samtidigt och inte hinner något eller också kan man sprida ut det och tycka att man gör det jämnt...
Planering, logistik och organisation trodde jag var min grej, att jag var bäst på och en gren där jag verkligen kunde briljera. Men vad hjälper det när andra ändrar, slänger in sina detaljer i det hela utan att berätta, förvarna och dubbelkolla mina planer.
*asg*

Så denna veckan har jag slagit in ca 10 paket och det är inte julklappar!!
Nu hoppas jag att jag inte glömt något *tänker hårt*

För övrigt fick jag idag besök på min cykel. Det var Herr Nordan som tyckte det var vansinnigt roligt att springa runt mig, när jag trampade som bäst. När han valde att stå framför mig blev jag som argast och om en stund är det dags att påbörja arbetet med att sticka sig ett pannband. Svårt att välja färg bara...
Jag känner en viss avsky mot Herr Nordan för han är (nästan) den kallaste, vassaste och elakaste jag "känner" och har mött. Så i morgon hoppas jag han håller sig borta, då min cykeltur blir lite längre än vanligt.

Till sist undrar jag om man kan mer än frysa ihjäl?
Ja, jag vet!
Det är knappt minusgrader ute än, men jag fryser ändå!

Snart dags att smyga lite med morgondagens tillbehör och fundera ut hur jag ska skaffa fram de armar som flyttat och hur man sjunger utan att sjunga??

/vink vink

För nio år sedan...

...blev jag faster!
Tänk så gräsligt, förfärligt och hemskt. Ett riktigt trauma faktiskt!
Att jag dessutom kommer att vara faster livet ut i numera dubbel bemärkelse känns helt outhärdligt!
För även om mina brorsbarn är ( förutom mina egna ungar förståss =) )de sötaste, finaste och snällast man kan tänka sig. Alltid glada, busiga med glimten i ögat men framförallt snälla och omtänksamma så avskyr jag att vara faster!

En faster för mig är en skinntorr, knotig och knarrig gammal ungmö med lång spetsig näsa och gäll röst.
En faster bär alltid bruna kläder och förkläde under sitt konstant dammande och förmanande "sitt inte där", "kladda inte" och "var tysta".
En faster bjuder ( om hon bjuder överhuvudtaget ) på torra skorpor, vattnig saft och återanvänder hushållspappret flera gånger.

*ryser illa*

Jag skulle hellre vilja vara moster. En go, glad och sprallig rund, liten tant med röda kinder och med ett konstant bullbakande på gång i ett lantligt kök. En moster som kan alla tokiga sånger, bjuder på glass till frukost och som alltid har blommiga kläder.
Så hur kunde det bli så fel??

*fnissar*

Men man kanske inte ska haka upp sig på ett fult ord, en dålig sago-association eller de kantiga bokstäverna f och t i samma ord, utan tänka på hur härligt det är med barn, syskon och familjen.
För det bästa med mina brorsbarn är att de nog känner på sig att jag ogillar ordet faster och enbart kallar mig vid mitt förnamn ( som inte heller det är det vackraste kanske men... )

Så idag skriker vi Grattis och hipp hipp hurra till den numera stora 9-åriga "damen".

PS! Jag hyser inte alls agg mot mina föräldrar som både gav mig ett fult namn och en lillebror, istället för ett vackert namn och en lillasyster. Livet har fungerat ganska bra ändå.
Kram på er!! =)

/vink vink

Onödigt trams!

En väg är inte enbart rak,
himlen är inte alltid blå.
Disktrasan behöver bytas ut,
årstiderna växlar.
En stege går både upp och ner,
hjulen rullar framåt och bakåt.

Idag har jag Linus på linjen innanför ögonlocken,
som sakta dalar ner mot kinderna så spända.
På näsan sprängs det med dynamit,
så kanske John Blund får hicka.
Två steg fram blir lätt fyra kliv bak,
nerför blir plötsligt uppför.

Om dåtiden minns vi, nutiden ignorerar vi för att
planera en framtid, som ingen av oss vet något om.
I huvudet blurrar det, bakom öronen skaver det och
inte vet jag om det blev något bättre?
I morgon är en annan dag, som spinner på men
den väven ska jag undvika tappert!

/vink vink

Jisses...

...vad lätt det är att starta snackisar, att få andra att vända sig om bara genom att;
- Ha solglasögon på sig inomhus när det inte är sommar...
- Betala med kuponger...
- Svära åt en polis...
- Äta direkt ur en chipspåse inne i en Galleria...
- Dödskallar...

Kanske är det så att söndags-shopping inte handlar om inköp, utan om att studera, diskutera och förfasa sig över alla andra människor som då eventuellt är ute i samma ärende?!
Nåja, jag var ute i typiskt mig sista-minuten-måste-handla-men-har-ingen-aning-om-vad-och-det-blir-alltid-fel-ärende och nu får det bli som det blev och jag får hoppas att ingen börjar gråta, skälla eller sluta prata med mig ;)

Semesterveckan är slut för denna gång och med nya tag, nya ögon och ett lugn blir det jobb i morgon. Kanske något nytt har hänt? Eller något gammalt? Fasan är nog om tiden stått still?
Matlåda, nycklar och vilken-jävla-väska ska jag ha återstår att fixa innan det blir dags att försöka somna ikväll!

/vink vink

En båt...

...fylld med finsktalande, långhåriga och onyktra människor blandat med familjer med små, otåliga och sockerpumpade minderåriga och så vårt gäng som givetvis var städade, lugna och hungriga gjorde våran lilla resa till ett lagom mysigt äventyr.
Blåsten kring Mariehamn oroade vissa magar men sådär dagen-efter och shopping-avklarad passade det bra med tupplur i hytten, innan sista fikat vid Karaoken och landstigning.

Hemresor brukar alltid vara långa och tråkiga och vår var inget undantag på grund av paret som delade farmor? och eventuellt mormor? också men ändå var tillsammans och där lögner för tio år sedan spelade en totalt avgörande roll i den väldigt alkohol-inspirerade konversation de förde med varandra heeeela vägen hem. Behöver jag påpeka att frågetecknen var många över deras relation när vi äntligen fick kliva av bussen.
Bussresan till båten var även den märklig, då vi tydligen åkte i en trasig buss ända till Enköping där vi mer eller mindre kände oss avkastade innan vi fick gå på en annan.

Väl hemkommen är nya ögon på plats och mörkret är otroligt befriande, det märkliga progressiva kommer förhoppningsvis att fungera men nu är det illamående ett tag som gäller.
Känns lite som Greta Garbo och vid handlingen i lilla affären blev jag nyss behandlad som synskadad och därför tänker jag fundera i helgen på hur jag ska utnyttja det!?!? hihihi
Och Jo...man får skoja om det!!

Nu är det fredag och kanske sista fredagskvällen som tillbringas bland stål, traverser och stroppar...Håll tummarna allihop.

/vink vink