Pyjamas...

...på hela dagen betyder att jag inte varit utanför dörren, tänkte jag för en stund sedan. Men så kom jag på att jag skjutsade mannen på förmiddagen till jobbet i pyjamasen...

Jaja...en lugn, städande söndag har jag haft. Sorterat cd-skivor, staplat böcker och kastat en ICA-påse med kvitton, gamla lönespecifikationer från år 2003-2005 och ännu äldre garantier på grejer som vi inte ens längre har kvar.
*klappar mig på axeln* och tänker "bra, Marie bra"

Köksskåpen fixade jag för några veckor sedan och då kastades en del gammalt, slitet och icke användbart porslin.
Nästa ryck får bli någon ( helst alla, så klart ) av de tre stora garderoberna som jag har använt som här-kastar-man-in-allt-som-ingen-vet-vad-det-är blandat med garn, målerisaker och diverse brädbitar?!

Mätt i magen efter att ha ätit gratinerade chips som tilltugg till en färsk krabba ( som jag delade med en yxa...sch...), så full i rom att jag aldrig sett på maken, tänker jag nu slänga mig i fåtöljen och inkassera en miljon.
För ladda inför jobbet tänker jag inte slösa tid på när jag är ledig.
Det är det slut på, kan jag lova!!
*stolt*

/vink vink

Hipp hipp hurra...

...för Mannen som idag blir 46 år!

Det första paketet blev till slut rätt, efter bara ett byte innan inslagningen...

Det andra paketet revs upp, innehållet placerades fort där de skulle vara och skräpet blev mitt...

Det tredje har han att göra med till snön smälter bort...

När lastningen är klar blir det köpt mat, egen gjord fika och sedan är även denna födelsedag över.

/vink vink

Snubblande...

...nära tydligen enligt vissa...men knappast...nejdå!

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att (...) offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

Nu till min kind på vänster sida ( insida ) som är söndertuggad.
Men vissa dagar är det förvånansvärt svårt att hålla skrattet kvar inom sig och då får kinden lida, så något salt att äta på ett tag får jag nog stå över.

Min panna har ännu större problem, för å ena sidan vill hornen växa så nu böljar det betänkligt. Å andra sidan är den alldeles skrynklig av ledsen-veck när vissa saker hanteras så oklokt att man till slut känner sig galen.

Att ögonen är trötta och rosa-färgade beror enbart på elände både här, där och överallt. Bara att vakna på morgonen och veta ... gör att ögonlocken klibbar fast vid nedre fransraden.

Jaså...är det så?
Allmän välfärd innebär att alla i samhället garanteras en viss nivå av grundläggande välfärdstjänster som skydd, säkerhet, mat, sjukvård och utbildning.

Jaja...snart kommer mannen ( en dag för tidigt igen ) och sedan far vi ut till spökena i skogen en stund ikväll...nice, very nice =)

/vink vink

Detta får jag kanske inte skriva...

...men vad kan hända?!

Man får inte vara vän med kollegor i de sociala medier som finns, inte ens på fritiden.
Men man får gå ut och dricka alkohol med kollegor på fritiden.

Man får inte gå till en helt avskild, dold yta iförd skyddskläder i 5 minuter för att röka under ett fyra timmars pass
Men man får sitta helt öppet och fika i minst 15 minuter under ett fyra timmars pass.

Man får inte bli för mycket "kompis" med kollegor.
Men man uppmanas att delta i aktiviteter tillsammans på fritiden.

Okej, okej...jag vet vad ni tänker nu!
Det är inte bra att röka varken för en själv eller för alla medmänniskor, jag köper det. ( men tror verkligen de som bestämmer att detta förbud följs bara för att det inte längre syns? )
Jag vet också att man menar att man inte får dricka alkohol på arbetstid utan det är fritiden som gäller. ( tråkigt bara dom gångerna det spårar ur och får konsekvenser till kommande arbetsdagar )

Och fortfarande förstår jag inte varför jag inte får välja mina egna vänner/kompisar??
Så nu har jag bara en fundering kvar ( tror jag ).
Får man bli ovän med vem man vill?
Eller ska man vara "kompis" med alla fast man inte får vara "kompis" egentligen med någon?
"Vän/kompis-grejen" blev klurigast att köpa, därför gör jag inte det.

/vink vink

Läxhjälp...

...hemma är inte lätt!

I morgon är det SO-prov och ämnet är brott och straff ( eventuellt ).
Några frågor har ställts via den kladdigaste, mest ostrukturerade och flummiga stencil jag någonsin sett. Svaren har ungarna kunnat hitta i en urgammal Samhällskunskapsbok.
Därefter har ungarna fått läst en historia, berättelse eller liknande om några pojkar som rånar, sparkar ner en gammal dam och sedan kör rattfulla därifrån. Pojkarna är 18. 17 respektive 14 år.
Till denna påhittade barnsliga text som inte följer med hem har ungarna fått svara på massor, mängder och överdrivet många frågor.

Det är ovanstående tok som ska pluggas in till provet och därför sitter jag ikväll och läser följande frågor till min son;
Vad gör vittnet? Ser...
Vart åker polisen? Iväg...
Vart förs pojkarna? Till polishuset...
Vem förhör pojkarna? Polisen...
Vad hittar poliserna på handväskan?...
Vad säger åklagaren i sin slutplädering? En himla massa...
Vad hände med den tredje pojken? Ja, vem vet...
När används böter? Öhhhh...
o s v ca 45 liknande frågor till!!

Jo, just det!
Några frågor handlar faktiskt om hur en rättsal ser ut, vem som sitter var t ex.
Och dessutom ska de ge exempel på oskrivna regler, skrivna regler och hur Svea rikes lagbok är uppbyggd.

Fatta att jag har ont i huvudet...

/vink vink

Back in...

...på 50%, känns helt okej!

Nu finns det som vanligt mycket att ta igen, lyssna in men ändå hängde jag "nästan" med. Eller är det så att jag på riktigt fattade galoppen?
Vet inte om jag tänker avslöja det här...men ett är säkert!
Det skrivna ordet kan tolkas på oändligt många sätt och vill man tyda det "fel" så gör man det utan att skämmas ett dugg.
Är syftet att få gung, att dra igång eller bara dumheter kan man också diskutera?
I min värld är det mer att man blottar sin egen idioti och inget som borde få ta tid, energi och i slut änden kosta pengar från viktigare ting.
Men vad vet lilla jag?!

Kanske man helt enkelt skulle kunna ta ett beslut, stå fast vid det och låta de som inte förstår fortsätta vara oförstående?
Eller kanske till och med lära vissa vara mer observanta?
Det skrivna ordet är fortfarande skrivet och någonstans måste man sätta ordet i rätt sammanhang innan man ens tar ton.
Men vad vet lilla jag?!

Dagen är långt ifrån slut, jag är inte slut och sonens C var väldigt bra.

/vink vink

15%...

...rabatt på data, var väl inget att köa flera timmar för?!

Nix, det fick bli ett par stövlar istället...=)

Tänker idag att det var mycket bra att personal på förskolorna får äta med barnen igen från och med måndag.
Snygg vändning!
Även om man kanske hade önskat sig en ursäkt också, men nehejdå...Den slingrande stilen håller i sig från politiker håll.
Så som sista utmaning vore kanske att de helt enkelt gick ut och sa;
"Vi ber om ursäkt för det urusla, hastiga besparingsbeslutet vi tog. Vi erkänner härmed att vi gjort fel och att vi nog inte riktigt förstår hur verksamheterna vi beslutar om faktiskt fungerar"

/vink vink

Vissa beslut...

...är bättre än andra.
Och bland mina senaste beslut har några varit riktiga bottennapp, men idag är jag riktigt glad över att det mitt i den bedrövelsen finns några toppbeslut.

Idag andas jag ut lite grann, fortsätter mitt privata projekt med nya krafter och med en känsla av att åtminstone jag blir nöjd. ( ca 80 000 tecken )
Att jag dessutom sa hejdå till en ovanligt positiv son i morse gör inte saken sämre direkt. =)
Tänk att jag som så gott som aldrig pluggat till ett prov, kunde få till en riktig lyckad studieteknik åt sonen. Visserligen kostade det många söndagstimmar, och än fler vardagstimmar men det var det värt!
Det verkar som om lugnet har landat, rutinerna ( som tar många timmar ) nästan sitter och tiden hemma har gett resultat.

Nästa vecka kommer eldprovet...jobb på förmiddagen, rutiner på eftermiddagen för att sedan ha "normala" kvällar då vi kan ladda batterierna till kommande dag. Fungerar det står det 4-2 till mig och det är verkligen inte illa.

/vink vink

Visst kan jag...

...men vill jag?!
Förstå världen...

Förskolepersonal får inte längre äta med barnen, och styrande politiker tror inte barnen kommer att märka det eller bry sig??
Är barn dumma i huvudet??
Nä, inte alls faktiskt. Barn lär sig av att härma vuxna, så vilken förebild blir icke-ätande-personal??
Smart, mycket smart!!

Dessutom stoltserar vi snart med att bedriva elektronisk hemtjänst...
Det ringer i tv:n, tryck på knappen och tjillevipp kan en äldre kund se en personal i tv:rutan.
Prata några ord, trycka på en knapp och tjollahopp klara sig kunden själv igen till nästa gång.
Visstja, detta gäller bara dem som önskar detta själva...hmhm...bestämmer vem?
En liten tanke bara - var finns det mänskliga mötet då och isoleringen som så många skulle slippa, hur blir det?

Har ni sett reklamen "vi kan skicka raketer till månen o s v"?
Den gör mig i alla fall skitarg, vansinnig och det otäckaste är att den säger allt om vår rubbade värld.
Titta gärna, lyssna och tänk efter.

Dessutom önskar jag att jag hade kommit på det senaste, smartaste värdetransportrånet tänk vad jag hade kunnat förbättra många saker för ca 100 miljoner svenska riksdaler...

/vink vink

Byråkrati...

...är en sak, dumhet är en annan.
Även om de ibland går hand i hand...

Regelverk är till för det normala och som alla vet kan undantagen dugga tätt, men för det finns inga rutiner, regler och smarta, effektiva och för alla parter bra lösningar.

Så hur gör vi nu?
Ja, hur gör vi nu, sen och hur sjutton gjorde vi förrut???
Så hur gör vi nu?

Kanske se över rutiner och regler så det passar långt in i 2000-talet, skrota stenålders-tänket och plocka fram lite medmänsklighet?
Eventuellt kan vi sitta på varsin stol, stirra på duken och snurra mugg?

För dagens svar är;
Det går inte över, det förblir samma och problemet måste lösas!!

Så hur gör vi nu?
Ja, hur gör vi nu, sen och hur sjutton gjorde vi förrut???
Så hur gör vi nu?


/vink vink

Två klick...

…och två tangenttryckningar är för fasiken allt jag begär i rimlig tid!

Har nu testat några gånger och det tar max sex sekunder att trycka på svara, skriva ok och sedan trycka på skicka. Då vet jag att vederbörande har läst.
Hur svårt kan det vara??
Hur ohövligt är det att inte göra det??
Vad är vitsen med att vänta ibland ett dygn, två dygn och i värsta fall aldrig svara??

Utfrysning…
Idioti…
Dålig kommunikationsförmåga…

Och skyll inte på att man inte alltid sitter vid en dator, många får sina mail till telefon och den borde man rimligtvis ha med sig under arbetstid i alla fall, om man inte väljer att ”glömma” den, ”råka” stänga av den eller strunta i att ”lära” sig den. Vissa saker ska man helt enkelt bara kunna och göra i sitt yrke eller gäller det bara vissa anställda??

Ja, som vanligt är det skillnad på människa och person, individ och varelse. Men det gör inte mig mindre förbannad faktiskt…

/vink vink

Märkliga sammanträffanden...

...den senaste veckan.

Först "sprang" jag på min favoritmentor all times, och det var lääänge sedan vi sågs.
Jag minns så väl många kloka ord och meningar hon försökte pränta,dunka och tjata in i mitt huvud, men som jag då inte riktigt ville lyssna på. Nu med facit och några år till på nacken, inser jag att hon hade rätt. Speciellt med att;
Man kan aldrig nog spara bevis...
Gå iväg direkt när tiden är ute...
Agera när bägaren rinner över, försök inte hålla det kvar...
Dock fick jag ett uns ( kanske ett ton ) dåligt samvete för att den tänkta hålla-kontakten-träffas-och-fika grejen inte blivit av.
Hur som helst B.B - jag tänker på dig ofta, jag hoppas du fortsätter ha det bra så kanske vi kan få till ett "möte" framöver.
PS! Jag märker mina jobb-pennor numera =)

Det andra mötet denna vecka var med sprudlande, glada och pigga I-B.F. Tänk att det är tolv år sedan du fick din pension, det kunde jag inte tro. Du var dig lik på pricken!
Tänk så många arbetsbyten vi gjorde...jag matade kund efter kund och du manglade och veckade örngott. Många var gångerna du visade mig hur man skulle mangla och än idag kan jag det inte, absolut inte. Det blir värsta skrynkelboet av alltihop.
Eller den där gången när du skulle lära mig göra mannagrynsgröt...herregud vad det kokade över och jisses vilken tur att mina barn inte kräver gröt frukostar.

Ja, många härliga jobb-minnen har trillat på mig den sista veckan. Och visst var det bättre förr?!
Jo, sannerligen att jag tycker det. Det fanns mer hjälp-tänk, mer skratt och mer flexibilitet.
Nu tror inte jag att alla håller med om det, men det är så jag känner. Idag handlar det om effektivisering, minutplanering och öresekonomi enbart!!!

Till sist är jag så glad att bästa M och jag äntligen kunde luncha ihop idag, det är en riktig energikick varje gång. Så många träffsäkra ord, peppande meningar och inspirationsnivån stiger flera meter =)
PS! Kollar med sonen senare vilken kväll vi ska välja

/vink vink

I en värld av...

...specialiserade funktioner, där den ena bara hanterar en liten bit, den andre knappt det och den tredje enbart fungerar som paragraf-läsare spelar det ingen roll om man ljuger eller talar sanning. Inga beslut kan fattas utan betänketid, utredningar och alla dessa sittningar som kostar mer tid och pengar än om de bara förstod på en gång och vågade fatta ett snabbt, akut beslut.
För att få hjälp måste man vara stark, tålmodig och envis. Man måste ringa och påminna, snudd på tjata. Man måste berätta samma sak om och om igen. Man måste tro på sig själv och helst ha tagit reda på innan att man faktiskt har rätten på sin sida.

Men till slut kommer den fram, den fantastiska medmänskligheten som informerar om att man hade rätt. Budbäraren blir ofta "skjuten" men idag känner jag att man borde vara bättre på att hylla budbäraren oberoende av vilket besked den kommer med. För det är trots allt ett svar, ett ja eller nej man behöver ( så man vet hur man ska gå vidare )

Mitt besked lättade mitt hjärta, fick magen att lugna ner sig och huvudvärken att blåsa bort. En strid är över, nu tar vi tag i nästa...

/vink vink

Att vänta…

…kan vara sjukt tråkigt, hälsosamt avkopplande och irriterande stressat!

Tiden man väntar upplevs oftast på ett sätt men när väntan är slut kommer man bara ihåg väntan beroende på resultatet av väntan…

För övrigt är jag vansinnigt trött på lappar ( ibland mail ) från skolpersonal som informerar mig om hur glad min son är, hur positiv han är och att han förstår allting som de säger. Jag berättar om och om igen att när han kommer hem låter det helt annorlunda. Han har inte alltid hängt med på allt och ibland är det stora tårar som rinner nerför kinderna när han försöker förstå. Bara för att min son är superglad och vill lära sig saker betyder inte det att allt är solklart. Vissa meddelanden genom åren har till och med antytt att jag har fel, att jag kanske överdriver och rent av ljuger. Men varför i hela friden skulle jag göra det?? Skulle jag av någon konstig anledning inte vilja att min son lär sig saker?? Jag är den som ser hans oro, hans ensamhet och när ögonen far runt för att han inte kan samla ihop intrycken. Men absolut…Han är glad, hjälpsam och genom snäll men han behöver kort och direkt information, inte blurr, blarr och blirr.

Avesta tur och retur på söndagen var trevligt. Trots att GPS-tanten halvsov lite och om det var A eller B var oklart. Gott fika och en urmysig balkong.
Nu dags för engelska, innan trummor och mat

/vink vink

Av med kepsen...

...killar och luvan så klart!

Samling på torget" för tre sjundeklasser och deras föräldrar. Ungarna skulle kvittera ut varsin personlig dator med egna avtal och stämningen var uppsluppen. De vuxna skulle ha allvarliga föräldramöten, där vikten av sjukanmälan och klassföräldrar stod på diskussionsagendan.
De flesta ungar satt med sina/sin förälder, utom den där lilla klicken tjejer som fnissade hysteriskt och kill gänget med fräcka huvudbonader på.
Rektorn gick fram till båda gängen och med lågmäld röst bad hon tjejerna vara lite tysta och killarna ta av sig kepsar och dra ner luvor. Detta gjorde rektorn inte en gång, inte två gånger utan tre gånger. Eftersom ingen förälder reagerade på detta och tillrättavisade någon av ungarna tänkte jag att de inte var där...

Så när jag senare ( vid förflyttning mellan rummen ) hör en manlig stämma säga; "Självklart grabben får du ha din keps på inomhus" och "jag gillade att du stod på dig, det är min grabb det" blev jag inte förvånad utan snarare kall.

Vid nästa förflyttning till ytterligare rum passerar jag ett gäng föräldrar som ganska livligt diskuterade regeln: Huvudbonad på inomhus får inte förekomma – och de tyckte inte att det spelar någon roll, låt ungarna ha på sig vad de vill, när de vill och hur de vill. Det är en mognadsprocess och första steget mot vuxen världen…och förresten ( sa den ena ) inom vissa yrken måste man ha t ex hjälm eller annan huvudbonad, så det är bra om de vänjer sig vid det redan nu…
Framför mig gick två mammor som tyckte att det var så gulligt att deras flickor fnissat så att alla andra såg dom, för bättre uppmärksamhet var svårt att få. Som grädden på moset kanske även den där snygga gymnastikläraren låter dom slippa idrottslektionerna, de fnittrade faktiskt väldigt tjejigt och gulligt. Inte ens nu blev jag förvånad men kanske lite mer kall.

Själv kunde jag bara tänka när jag gick hem att snart är föräldramöten ett minne jag inte tänker spara på. Inom några år kommer ordet föräldramöte att befinna sig i kategorin svordomar i mitt huvud. Dessutom slapp jag denna kväll den stora klassens föräldramöte, jag slapp höra att hockeykillarna borde slippa läxor för de tränar så mycket och varför kan ungarna inte få fler sovmorgnar som de skulle behöva eftersom de sitter vid sina datorer till sent på natten.

Ni har läst det förut, jag gillar inte föräldramöten men jag fascineras av hur lätt man kan para ihop föräldrar med respektive barn enbart på beteende.

/vink vink

Underlig…

….och härlig blev gårdagen på många sätt.
Det fanns de som förfasade sig lite ( ibland mycket ) när jag som tjugo-åring berättade att jag skulle bli mamma. Själv fattade jag absolut inte vad jag gav mig in på ( det gör nog ingen oavsett ålder ). De som sa; ”det ordnar sig alltid” och ”förr var mammorna ännu yngre” hade en viss poäng. När man passerar fyrtio och varit mamma i dryga tjugo år i tre faser börjar man känna sig lite gammal. Man hänger inte riktigt med i snacket, förstår inte riktigt alla nymodigheter och orkar inte alltid ens försöka. Man frågar säkert samma sak flera gånger, kommer inte ihåg allt som alla ska göra och tycker att soffan och matlagningsprogram är helt lagom stimulerande. Samtidigt vill man inte visa att man blir äldre på något konstigt sätt och det gör att det blir än mer tydligt ibland…=)

Tidig eftermiddag kom så barnen med respektive för att smaka min ganska misslyckade kladdkaka och den konstiga bröd-pizzan med sallad som tillbehör. Det blev genast skratt och skoj, fotoblixtrar ( fy på dig A =) ) och samling vid bordet. Tanken som for genom huvudet ”nu hänger jag inte riktigt med” motade jag bort genom att nicka och le. Med lite vemod kände jag att snart, kanske mycket snart glömmer jag kanske till och med att le. Men då hände just det som får mig att känna glädje över att jag ”bara” var tjugo när jag blev mamma. För i ett av paketen låg det tre biljetter till en konsert som jag verkligen vill se, som på riktigt får mig att komma ihåg min egen tonårstid och dessutom ville mina två vuxna flickor gå med mig på den…
Så den 13 december får Europe akta sig för då finns jag i publiken för en osedvanligt trevlig nostalgiresa!! Tack så otroligt mycket ungar, jag kanske inte är så gammal trots allt. Tack också mor och far igen för att ungarna har körkort, så de kan köra oss dit, för jag tänker inte köra i Stockholm det är jag för gammal för….=)

Nu får jag inte glömma mina killar som också bidrog till en härlig dag med egen shopping ( tack mannen ) och precis den där klockan som jag visade i reklambladet ( tack sonen ). Mången tack också till alla ( och det var många ) som skrev på fb, sms och dessutom några söta mail ( tänk så fantastiskt det är med IT-världen ).

Nu är det dags att se verkligheten i vitögat, ladda för möten och hålla en tumme att änglarna finns bredvid mig.

/vink vink

Ånej...

...inte nu igen!
Det är svårt att fatta vart åren tar vägen?
Jag minns tretton…arton…tjugo… tjugofem…och fyrtio, sedan är det inte säkert att jag minns fler, vill eller inte det spelar ingen roll. Det går på tok för fort!

I ungdomsår handlade det om kartonger fyllda med sand och diverse småsaker, det handlade om gräddtårtor och morsans goda bullar med hederlig saft, sedan hägrade körkort, bolaget och vips var jag morsa själv. Numera kommer jag bättre ihåg hela världens katastrof-dagar som Estonia, tsunami och Palme. Berlin-murens fall och Oslo-dådens dagar finns inetsade i skallen. Att i jämförelse hålla koll på mina egna år på marken känns så banalt, så futtigt och ändå ganska coolt om sanningen ska fram. För när man var ung ( typ tonåring ) trodde man aldrig att man skulle bli lika ”gammal” som mattanten, grannhäxan och alla andras ”päron”.

Men nu är man där och fortsätter stadigt mot käpp, tena och larmknapp..=)

/vink vink

Tänk om det någon gång...

...kunde vara enkelt och att det skulle flyta helt utan besvär.

Hade en telefon tid idag mellan kl 11.00-12.00.
Anteckningarna låg redo, koffein intaget stort och håret tvättat.
12.15 ringde jag receptionsnumret som är det enda som lämnas ut och då var det lunchstängt.
13.01 ringde jag igen och undrade varför ingen ringde mig.
De skulle undersöka saken.
14.43 ringde jag ett minutkort samtal och efterlyste sonen.
14.43 ringde tydligen personen jag sökt upp mig, lämnade ett meddelande utan ett telefonnummer som jag kunde ringa upp på.
Varpå jag försökte igen via receptionen få kontakt mellan kl 14.44 och 15.28 men antingen var det upptaget eller så var det ingen som svarade
15.29 svarade en människa att den jag skulle prata med gått hem för dagen...
Återkommer annan dag, annan tid och här sitter jag nu med huvudvärk igen!!

Nåväl...för övrigt skiner solen denna septemberdag!

/vink vink

I-lands bekymmer igen!

Röjer lite här och lite där, går från ett skåp till en låda och tillbaka igen. Hittar saker jag inte sett på tio år, inte saknat heller och därför är det kanske inget att ha?
Kastar i en kanske-kasta-hög och tänker.
Lägger lite i en definitivt-kasta-hög och funderar.
Ställer tillbaka absolut-spara-saker och blir eftertänksam.

Ångrar något litet i ena högen, tar ut något annat och blir ståendes stirrande. Plockar in, ut, hit och dit med samma saker om och om igen tills luften tar slut.

Tar en kaffe paus och bestämmer mig – nu ska ”skiten” bort…

Släng-högen blir större och större, försöker blunda för att inte se allt som nu åker i tunnan/säcken. Fortsätter envist, ignorerar nostalgi-tankar och onödiga flashbacks. Spara saker ställs snyggt och prydligt i skåp, definitivt-kasta paketeras och släppas iväg och helt plötsligt utan att jag hann tänka, ångra eller pilla färdigt var även kanske-kasta-högen också slängd!

Nu känns det mycket bra.
Otroligt skönt.
Väldigt välbehövligt.

Men ett litet gnag i huvudet består – Vad var det egentligen jag slängde? Kommer jag att behöva det framöver?

Söndag kväll = miljonvinst =)

/vink vink