...eller lämna något kan man göra på många sätt.
I ett tyst och mörkt rum, endast dataskärmen sprider sitt sken, med en kopp kaffe på vänster sida om tangentbordet sitter jag nu med konstiga känslor, fladdriga tankar och inte helt nöjd.
Det fanns saker att säga, frågor att ställa men framförallt förklaringar att ge, men någonstans tappade jag meningarna, orden svaldes och istället hettade kinderna rödare än de mognaste tomater någon skådat.
Min stora kartong med anteckningar, dagböcker och utopier är framtagen, upplyft på sängen och lampan är tänd men jag klarade inte ens att börja titta och bläddra igenom för att kasta det som inte behöver vara kvar.
I mitt lugna rum med datorn som sällskap hamnade jag istället med en oro i sinnet och ett kaffe som är slut funderandes på vad som egentligen hände.
Anekdoter, dråpliga historier och vi-ses-snart dränktes i ett hav av kugghjul, ett onödigt utspel och tidens eviga tickande framåt, framåt och aldrig bakåt för att kunna ångra, göra annorlunda eller begå samma misstag igen.
Min överfulla kartong skriker efter mig, vill bli rensad från glädje, obehag och minnen av skratt och tårar, men innan sömnen nockar mig har den nog hamnat under sängen helt orörd, för jag är inte redo för ett avslut riktigt än.
Agenda och förutsättningar inför det nya har jag under dagen fått och jag kan inget annat än skriva att jag är förvånad, förväntansfull och känner glädje över mitt beslut, valet som är mitt och som kan ge mig energi igen.
Därför plockar jag fram en ny kartong som jag ställer framför den gamla, där ska jag lämna, spara och förvara för att kanske få ett annat slut, ett avsked med andra infallsvinklar.
Att överge min tro på människan, mitt hopp angående hjälpsamhet och att kasta min utopi i soppåsen känns inte aktuellt efter att ha varit hemma i min trygga miljö, med underbar familj och mätt i magen.
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar