Måndag kväll =

trumlektion för sonen!
Eftersom det hålls andra olika lektioner samtidigt ( allt från navigering till japanska maträtter ), dock inte i samma rum, som tur är, blir det en hel del föräldrar/vanliga människor som samlas, väntar och hänger i korridoren, uppehållsrummet eller väntrummet ( vet inte vad det kallas, där vi väntar ). Detta är som bäddat för annorlunda, oväntade och spektakulära interaktioner.

Just idag kände jag mig lite busig och eftersom vi alltid ( ja, alltid ) är tidiga satte jag mig på fel plats, det vill säga i den enda fåtöljen som finns. För övrigt är det vanliga ( fula ) kökstolar, tvåmannasoffor ( slitna ) eller golvet ( lortigt ) som gäller. I denna fåtölj ( också sliten och nedsutten ) brukar en gråsprängd, medelålders ( äldre än mig ) herre med kavaj, slips och vansinnigt putsade skor sitta med en laptop i knä.

När jag suttit en stund kom två mammor ( med sina barn som spelar gitarr ) som är så mycket väninnor att de nästan sitter ihop, de har dessutom varit det sedan Hedenhös tid. Helt hämningslöst och utan att fundera på om något kan vara hemligt, stötande eller generande för andra vältrar de sig i underklädesstorlekar, vad deras partners tänder på och vilka gardiner den ena mammans systers granne har...Ja, ni fattar!!

Hur som helst kom till slut datamannen ( som jag väntat på ) nerför trappan, rundade hörnet och var nära att sätta sig i mitt knä. Han vinglade till, parerade och tog ett kliv ( mycket litet ) bakåt för att sedan bli stående. När 10 minuter hade passerat började jag på fullaste allvar få svårt att hålla bubblet ( skratt i magen ) kvar inom mig, så jag frågade försynt medan jag bet mig i kinden ( ja, det är möjligt );
"Förlåt, sitter jag i vägen?"
"Näe, men på min plats" replikerade han högt och hårt.
"Jaha", blev mitt tysta svar.
Alla runtomkring oss fortsatte lite smått besvärade att samtala lågmält ( inte väninnorna förstås ), knappa på sina telefoner eller bläddra hysteriskt i någon gammal tidning. Jag funderade en kort stund på om jag skulle säga något mer, men valde ganska fort att tiga.

Så i ytterligare 20 minuter satt jag i fåtöljen spelandes solitär med en butter man, vars dator satt som fastnitad under armen, ståendes alldeles bredvid mig.
När sonen var klar, reste jag mig, sa varsågod och visade med en armgest att platsen nu blev ledig. Han satte sig snabbt ner, fick resa sig direkt då även hans sons ( kanske barnbarn ) lektion var slut ( han spelar trummor med min son, hehe ).

Med ett elakt flin på mina läppar och med en glad son traskade jag till bilen och for hem. Ett annat experiment nästa vecka kanske...??!!

/vink vink