...trodde jag iallafall.
Positiv, nyfiken och glad styrde jag bilen mot ett möte lite mer centralt. Parkerade bilen ( inte centralt, eftersom jag inte gärna kör bil innanför cityringen ) gick med min påse enkronor till automaten, när plötsligt något händer. Istället för att stoppa i 50 enkronor vågade jag prova bank-kortet. Jag höll andan, tog ett stadigt tag om kortet och drog från höger till vänster. Jag andades ut, stirrade fånigt i displayen innan jag började trycka på knapparna om hur länge jag tänkte ha bilen parkerad. Jag höll andan igen, tryckte på knappen för biljett, väntade, fick ut biljetten och andades ut så spott-droppar landade på rad i ( den gula ) snön.
Uppmuntrad av ovanstående skuttade ( njae ) jag vidare mot slut destinationen, fick vända efter ca 150 meter då jag upptäckte biljetten i handen ( som ska vara i bilen ). Blev inte mindre glad över det lilla missödet utan fortsatte små nynnandes.
Hittade rätt dörr, såg hissen direkt och hamnade på samma ställe som de övriga mötesdeltagarna på första försöket...Log stort, tackade nej till kaffe ( VA!! ) och satte mig ner. La fram kollegeblock, två pennor och var beredd...på vad undrar jag nu, när jag sitter vid mitt köksbord efter två timmars möte.
Alla ( var och en ) hade otaliga frågor ( hela tiden ) och inga svar fanns att få, förutom att från den första januari ska vi veta! Jag hade ingen fundering, jag var tyst och jag kunde bara tänka en enda tanke; " Varför är alla så pessimistiska?"
Jaja, det är deras problem...Jag tar det som det kommer och har jag tur får jag inte ett enda samtal om det som vi ska kunna som vi inte vet vad vi ska kunna...*skakar på huvudet*
Förresten tycker jag att det är jobbigt att frysa, har nu varit kall i fem veckor ( eller är det mer? ). Jag tinar aldrig upp känns det som.
Har dessutom en helvetes huvudvärk...så nu blir det mat, vila, tv och sova!
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar