Klockan skrällde alldeles för tidigt ( som vanligt ).
Jag snozzade några gånger ( som vanligt ).
Till slut kände jag att dagens måste kröp närmare och jag släpade mig ur sängen mycket motvilligt.
Åt en god frukost innehållande både räkor, avokado och färskpressad juice och mannen fick en fars dags present av sonen som blev otroligt uppskattad. Satt länge vid frukost bordet, drog ut på tiden så länge det gick innan smöret rann bort och osten svettades.
Långsam påklädning, tandborstning och låtsas letade efter hårborsten ( man kan inte gå ut utan att fixa till håret ).
Mannen åkte till jobbet...*suck*
På darriga ben och knottror på armarna intog jag bilen för färd mot skräckens hus och dessutom en söndag ( hur tänkte jag? )
Satt och önskade att bilen skulle gå sönder, eller en liten punktering åtminstone, allt för att slippa dagens måste...
Framme vid parkeringen där djungelns lag råder, blinkade bilar till höger men svängde vänster. Andra människor tutar eller liksom "släpper" bilen lite där man tycker.
Hittade en parkering ( parkerade snett bara för att ), steg ur bilen och låste. Vandrade sedan långsamt mot ingången medan olustkänslorna rullade som tsunamivågor längs med ryggen.
Inne!
Inne i spökhuset var det förtvivlat många indivder ( inte konstigt en regning, disig och dyster november söndag ). Små människor, stora människor och alla människor tillsammans med skrikande, gråtande och grälande människor fyllde huset.
Jag började känna hur golvet gav vika och väggarna började luta inåt. Råkade knuffa till en mycket liten människa som lekte kurragömma med en uppsjö av gosedjur ( som om leksaksnallar kan gå, prata eller leta, hade jag lust att vråla till den lilla, pyttiga och ganska söta lilla människa som började gråta av min putt ).
Tog mig snabbt fram till den avdelning som jag tycker är lite okej, plockade snabbt ner de varor som jag tycker är okej och ökade på farten fram till kassan.
Golvet var nu borta under mina fötter, väggarna låg platt mot huvudet och med stor möda scannade jag mina fjuttiga varor. Betalde med kortet och halvsprang ( i luften och med stor börda på huvudet ) mot utgången.
Ute!
Väl ute stannade jag till, andades och tittade upp mot himlen. Tankarna for runt i huvudet som nu var befriat från väggar, varför åker jag hit? Jag avskyr detta stora vulgärt otäcka hus som andra tycks dyrka, tillbe och älska.
Med stor möda tricksade jag ut bilen och under hemresan förvann obehaget från kroppen. Bilen nästan flög fram till vår lugna parkering som är helt utan tutande och brölande bilar.
Hemma!
Packade upp mina varor som bestod av stenar, ljuslyktor ( vaser ) och blockljus och kände hur rysningarna tar fart från huvudet och ner mot fötterna igen.
Inredning är ett fult ord, inredning tycker jag inte om men nu ska det pyntas lite...så mysfaktor och framförallt lite värme sprider sig i vår extremt kalla lägenhet. ( vilken tur att jag inte har kungliga middagar så ofta ).

/vink vink