För nio år sedan...

...blev jag faster!
Tänk så gräsligt, förfärligt och hemskt. Ett riktigt trauma faktiskt!
Att jag dessutom kommer att vara faster livet ut i numera dubbel bemärkelse känns helt outhärdligt!
För även om mina brorsbarn är ( förutom mina egna ungar förståss =) )de sötaste, finaste och snällast man kan tänka sig. Alltid glada, busiga med glimten i ögat men framförallt snälla och omtänksamma så avskyr jag att vara faster!

En faster för mig är en skinntorr, knotig och knarrig gammal ungmö med lång spetsig näsa och gäll röst.
En faster bär alltid bruna kläder och förkläde under sitt konstant dammande och förmanande "sitt inte där", "kladda inte" och "var tysta".
En faster bjuder ( om hon bjuder överhuvudtaget ) på torra skorpor, vattnig saft och återanvänder hushållspappret flera gånger.

*ryser illa*

Jag skulle hellre vilja vara moster. En go, glad och sprallig rund, liten tant med röda kinder och med ett konstant bullbakande på gång i ett lantligt kök. En moster som kan alla tokiga sånger, bjuder på glass till frukost och som alltid har blommiga kläder.
Så hur kunde det bli så fel??

*fnissar*

Men man kanske inte ska haka upp sig på ett fult ord, en dålig sago-association eller de kantiga bokstäverna f och t i samma ord, utan tänka på hur härligt det är med barn, syskon och familjen.
För det bästa med mina brorsbarn är att de nog känner på sig att jag ogillar ordet faster och enbart kallar mig vid mitt förnamn ( som inte heller det är det vackraste kanske men... )

Så idag skriker vi Grattis och hipp hipp hurra till den numera stora 9-åriga "damen".

PS! Jag hyser inte alls agg mot mina föräldrar som både gav mig ett fult namn och en lillebror, istället för ett vackert namn och en lillasyster. Livet har fungerat ganska bra ändå.
Kram på er!! =)

/vink vink