...klipper, drar och sliter och blodet försöker trycka sig fram bland varet som pumpar fram, rycker sonen till som om det gjorde ganska ont. Varpå doktorn omedelbart slutar och tittar förskräckt på sonen som ligger på britsen på helspänd.
"Gjorde det ont?", frågar han.
"Ja, fast i fel ben", svarar sonen.
Sköterskan tar snabbt bort handen som hon mjukt hade lagt på sonens vänstra smalben i ett försök att vara vänlig.
"Det var bara min hand", säger hon.
"Jaha, men det var inte skönt", replikerar sonen fort och blänger på henne.
Doktorn fortsätter kämpa, vicka och nästan hugga och nu rinner det blod överallt.
"Går det bra?", frågar han.
"Ja, det känns inte alls", svarar sonen med ett leende.
Helt plötsligt är den borta, nageln som vållat bekymmer så länge är nu borta för andra gången på ett år.
Inom vården får man lära sig att en klapp, en beröring eller till och med en kram är läkande. Att det betyder massor för den som har ont, är sjuk eller ensam.
Tyvärr är det inte alltid vad en människa behöver och jag önskar ibland att personal kunde vara lite mer pålästa innan de träffar en patient, kund eller brukare.
I min sons fall kan en vänlig, mjuk och lättsam klapp göra ont, kännas obehaglig och göra mer "ont" än att först få två nålstick i en redan inflammerad tå, för att sedan få den bort-ryckt...
Ikväll ska vi äta glass som tröst, be till högre makter att det inte behövs en större operation och penicillin framöver.
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar