Jag älskar skräckböcker, riktigt läbbiga och krypiga tjocka berättelser. De ska helst vara så läskiga att jag knappt kan hålla i boken när jag läser, ifall historien skulle ta sig ur boken och bli allvar i rummet jag befinner mig i. Poe böckerna har jag läst allihop ( med varierat utbyte eftersom han ibland inte riktigt når fram till min fasa-knapp ), Johannes Källström och Koontz står givetvis allihop i min bokhylla ( tummade och klara ) plus många, många fler.
Får jag välja film blir det samma genre.
Favoritfilmen är helt klart The Shinning och klar tvåa är The Ring ( även om den som helhet är lite mesig ). Några av klassikerna står Hitchcook för självklart.
Tjusningen med all denna skräck är att jag vet att det bara är på låtsas, det händer inte på riktigt. Det är bara mycket nervkittlande historier, där all verklighets förankring försvinner...
...eller?!
Men så kommer den där dagen då allt bara blir ett enda kaos och helt plötsligt befinner man sig öga mot öga med terrorn. Nu tänker jag inte på 11/9, Utöja eller 2:a världskriget ( även om de sakerna definitivt endast borde ha förekommit i någon bok eller film ), utan jag tänker på en helt vanlig dag någonstans i veckan.
Den där dagen då jag såg hur ormarna ringlade ur ögonen på den ena personen som "pratade", bloddroppar ur någon annans mun och händerna på ytterligare en person som fladdrade runt som stora ugglor utan huvuden.
Den där dagen då den osynliga tog tag i allt löst i rummet och kastade runt det överallt.
Den där dagen då man önskade att man var någon annanstans.
När det händer har man några saker att välja på;
Skratta
Hoppa i sjön
Avsluta, ladda om och börja på nytt
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar