...och killen med rastaflätor, orange mössa och grön ryggsäck rusade som en galning ner för trappor, upp för trappor utan att läsa på skärmarna var han egentligen skulle.
Damen i övre medelåldern lyfte plötsligt upp båda kryckorna, klämde fast dom i armhålan och sprang fram på perrongen utan synbara problem.
Tjejerna tjattrade om läppstift, hårband och sportlovet medans kill klungan täppte till hela gången och de utan bostad värmde sig i hörnet med flytande från en dunk och rökelser.
Fingrarna smattrade mot laptopsarna, halsklunkarna och musiken från hörlurarna studsade mellan väggarna.
Lite smått skärrad, förstummad och med alldeles för mycket tid på mig ställde jag mig still en stund och studerade den kaotiska måndagsmorgonen, som satte prägeln på resten av dagen ( men det visste jag inte då ).
Dagens hemliga kod fick vi inte, utan prioriterade som vi är fick vi eskort till rätt korridor. Ännu en presentation, lite information och inga frågor innan tack och hej och vidare till nästa grej.
Med kartor ( två stycken ) och en oral förklaring hittade jag faktiskt på första försöket, bara fem minuter sen. På väg tillbaka vågade jag till och med gena över en liten park, snedda över gatan och puffa lite.
Tack för lunchen som vi efter lite besvär fick i oss, mätt blev jag trots att räkorna var ovanligt smaklösa och han var lite obehaglig, sedan till nästa hela eftermiddagens-viktiga-information eller?? ;)
PS! Vissa människor är det meningen att man ska ha med sig för resten av livet när man väl har träffats, för vad annars betyder det snabba mötet 9.00 vid en trappa och hej-hej-igen samma eftermiddag? Helt underbart roligt och nu ser jag fram mot onsdag, då information kan bytas utan stora, viftande elefant öron.
PS!! Om mindre än en vecka har jag bara ett tonårsbarn och ångesten kryper nära...
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar