Kan inte släppa lunchens samtal...

...så jag fortsätter det här.

Hur vill vi att våra barn ska bli som vuxna?
Vill vi ha våra barn som arbetskolleger i framtiden?
När blir vi som mest stolta över våra barn?

Om vi tycker att det är okej att barnen blir osjälvständiga, inbundna och rädda resten av livet är det bara att curla vidare...
Önskar vi ha en arbetskamrat som inget kan, vill eller förstör ett arbetspass så är det bara att fortsätta curla...
Pyser stoltheten över i en föräldrakropp när barnen inte kan göra något själv, inte umgås med andra kompisar eller behöver livslång barnvakt är det bara att fortsätta curla...

När man blir förälder får man även ett extra paket med dåligt samvete, omlindat med rädsla och otillräcklighet.
Då krävs det mod, styrka och kraft att förmå sig att ge barnen det finaste som finns t ex kunskap, självförtroende och framåtanda samtidigt som man visar att man finns i utkanten om det skulle "skita" sig.

Visst är det svårt att vara förälder??

/vink vink