...på min gata i stan denna höstiga söndag.
Några grannar bråkar lite lätt genom att smälla i dörrarna, skrika obegripbara ord på ett annat språk och låta barnen gråta tills de inte orkar mer.
Ute tutar bilarna när de passerar övergångstället och slipper/undviker därmed att stanna får gående, cyklar och annat löst som rör sig.
När stormbyarna ökar i styrka genom intervallmetoden slår det lösa taket mot stuprännan och orskar ljud i form av hammarslag mot diskbänken.
Andra grannar har för ovanlighetens skull lämnat stackars Pompom hemma, vilket han meddelar oss alla andra genom ett idogt skällande, krafsande på dörren och till slut övergår det i ett sorgset ylande.
Det råder ( nästan ) tystnad i min lägenhet.
Från vardagsrummet hörs den enögda, fula figuren Stitch hysteriskt skrika att tvätten är klar.
I ett annat rum skrålar Nordman fram sina dystraste visor tillsammans med trumkomp av sonen.
En vattenkran droppar, katten jamar till i sömnen och surret från datorn är konstant.
Klockan envisas med att ticka fram sekund, för sekund och ändå visar den inte rätt tid.
Det råder ( nästan ) tystnad i mitt huvud.
Logistiken för nästa vecka formas, förändras och dubbelkollas.
Mat varje dag ska vi ha, bil ska lämnas in, läxor ska göras, gympapåsen ska vara klar, träning och trummor ska hinnas med och Stockholm hägrar som en oas. Där jag ska vara mig, i ett tempo som passar och intellektet blir tillfredställd.
Med andra ord en helt alldaglig, lugn och skön söndag.
Ett bra avslut på lagom vecka och ännu bättre början på vanlig vecka.
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar