Jag tänker...

...idag!

När och varför slutar man vara nyfiken på att lära sig nytt?
Som barn lär man sig prata, gå och äta genom övning, fortsätter sedan med cykeln, simning och skolämnen medans vuxna ivrigt hejar på genom att säga; "Det blir lättare med tiden, du kommer att tycka att det är så roligt och det är bra att kämpa lite"...
Det lilla barnet som ramlar på rumpen i sin strävan efter att lära sig gå, reser vi upp igen och säger; "Komsikomsikom du kan, åh vad duktig du är eller det gick bra så fortsätt träna snuttisnutt"...Vi lockar, pockar eller mutar och till slut kan barnet både gå och springa ifrån oss.
Som vuxen sätter man sig på tvären när det dyker upp nya saker att lära sig genom att bittert säga; "Det är ingen ide för jag fattar inte, jag vill inte eller det får någon annan göra"...
Den vuxna som gör ett misstag ( stort eller litet ) har aldrig gjort det och andra runt om kring drar sig undan utan uppmuntrande ord, pepp och hjälpsamheten lyser med sin frånvaro.

Tänk om våra barn skulle höra vad som sägs bland vuxna?! Då skulle ungdomarna inte göra en enda läxa, inte gå på några lektioner och ignorera tider för att de känner för det.

Det man lär sig det kan man
och det man kan har man lärt sig.
Ibland genom blod, svett, tårar och panik
eller skratt, galenskap och envishet.

Ibland önskar jag att jag var ett barn, då allt var så mycket enklare.
Det var tillåtet att lära sig nytt utan att bli retad
Det var okej att misslyckas eftersom man hade hela livet på sig att rätta till det
Det uppskattades när man hjälpte någon annan och man blev glad när man fick hjälp

Ja, idag tänker jag...

/vink vink