En liten saga...del 2.

Det var mörka dagar, kalla och tråkiga när Ovårdade Grottlejonet tog över flocken. Med siktet inställt på att erövra större landytor påbörjades förändringar med hjälp av humor, jämnställdhet och smickrande föreställningar. Vrål Apan tystnade i gemensamma rum, Kobran bet inte längre offentligt och Illavarslande Spökdjuret drog igång en se-mig-jag-är-bäst-kampanj, för att inte framstå som den åsna hon egentligen är. Ja, hela flocken höll tillbaka, bet ihop och nickade inställsamt till allt som Grottlejonet sa.

Dagarna blev ljusare och varmare.
Listan på ändrade ansvars områden, nya rutiner och fler djur började bli lång. Gråa Musen kämpade hårt för att hänga med. Den Skränande Fiskmåsen tillsammans med Blubbande Clownfisken var oväntade, annorlunda och inte passande nya inslag kring den ständigt flammande och gnistrande lägerelden.
Ett eld bål som brann till synes på ett viktigt sätt, men som dolde gnistror av underliggande outtalade aspekter angående flockens framtid.

När den årliga gräshopps invasion var ett faktum, visade det sig tydligt och fort var Ovårdade Grottlejonet glömt att svinga spikklubban. Nu blev varje dag en kamp mellan liv och död. En hård strid för rättvisa, ödmjukhet och samhörighet. Kluvna Skallerormen ringlade runt, runt och till slut var knuten hårt åtdragen och matsmältningen stannade upp. Efter dagar, veckor och månader av laglöshet gav gräshopporna sig iväg. Mätta, nöjda och tillfredställda lämnade de spillrorna av flocken till sitt öde. Vrål Apan, Mallige Kobran och Svårflirtade Näbbdjuret tog sats och gick till offentlig attack mot Grottlejonet som misslyckats med att bringa ordning under en mycket påfrestande tid. Spökdjuret fortsatte sin kamp för att behålla sin revolutionära ställning. Tilltufsade Gamen höll hov i bakgrunden i väntan på eventuella slamsor. Retfulle Surikaten pratade, snackade och påpekade saker som hänt under de mörka dagarna för länge sen.

Grottlejonet med sina välsmorda käftar och lurviga ord fick motståndet att vekna, bli tysta och dagarna blev återigen mörka, långa och kalla.
Men gnistror som knappt syns och fått fäste är svåra att släcka, de ligger där och frodas, livnär sig på tysta ord i väntan på nästa revolution...