Visst blir man fundersam...

...och eftertänksam.
Idag är det kalas, inget konstigt med det, om det inte vore för att det är dotterns sambo som fyller. Egentligen inget konstigt med det heller eftersom alla fyller år en gång om året. Det konstiga är att ens barn är så stora. En har flyttat hemifrån och är sambo. Den andra är myndig och tar studenten till våren och den lilla sladdisen fyller 12 år och är snart tonåring.
Herregud, vart tog alla åren vägen?
Alldeles nyss var de små och behövde mig, nu är de stora och klarar sig själva. Kanske inte helt själva och kanske de behöver mamma ibland, men ni vet vad jag menar...



Under promenaden till dotter med sambo, en fyra minuters promenad, hann jag fundera lika mycket som under en tjugo minuters promenad. Vilket skapade mer kaos än ordning så klart...
Så fort man får barn börjar man prata om hur gammal man börjar bli;
Oj oj, tänk så fort det går, nu börjar han/hon redan i skolan...
Oj oj, vad tiden går, nu börjar han/hon redan i mellanstadiet...
Oj oj, vad gammal jag börjar bli, nu slutar han/hon grundskolan...
Oj oj, tänk vad rynkig man börjar bli, nu är det dags för studenten...

Alla perioder är just då lika jobbiga och det finns verkligen ingen stopp- eller ånger-knapp. När ens barn flyttar hemifrån, blir sambo och kanske så småningom får barn ska man dessutom "tussas" ihop med en annan familj...släkt med släkten blir bara större och större för varje barn man har. För det mesta fungerar det alldeles utmärkt, i annat fall får man lov att få det att fungera för ens barns skull...:)

Efter ett trevligt kalas, med mycket gott hemmagjort fika, kaffe och frågesport är man nu ganska trött...

/vink vink