Inför denna vecka hade jag en plan, som gick ut på att inte tänka. Jag skulle blockera vissa delar av hjärnan och föreställa mig livet som robot.
Men vad hände?
Sjalen öppnade munnen och helt plötsligt sprang tankarna iväg till ett monster bestående av en stor naken kropp och ett litet huvud med en enorm mun, som enligt mina öron pratade papegoj-språket, så sjalen fladdrade. ( Åh, vad jag önskar att jag kunde rita bilden jag ser )
Titanic!
Sedan kom färgen ( vilken är egentligen oväsentlig ) som en blandning av brunt, rött och blått och tankarna for till en klippig strand som tar emot våg efter våg utan att protestera.
Titanic!
Nu är livet i huvudet och det är svårt att beskriva, men vissa stunder är det som firecrackers och andra som Armageddon. Om nu dessa två kan vara varandras motsatser? I mitt huvud kan de vara det i alla fall…
Med vad har Titanic med saken att göra då?
Jo, det händer att jag undrar vilken personlighet jag bär på. Är jag den som står kvar och ser skeppet sjunka eller räddar jag mig själv först utan en tanke på alla andra? Idag känns det som om jag står kvar ( mest för nyfikenhetens skull, för jag har ingen dödslängtan ). En annan dag kanske det lutar åt att jag simmar mot land fortast av alla, trots att jag är en dålig simmare.
För någon ful, otäck och illvillig struts tänker jag inte bli!
PS! Klargör härmed bara att min vecka inte alltid börjar på måndagar…
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar