Just nu och under en tid har jag känt mig som en smygtittare, en nyfiken satkärring bakom blommig gardin eller farbrorn med käppen som knappt används.
VM-titeln i tjyvkikeri och öronpejleri har jag solklart tagit hem.
Men jag tror att mysteriet är löst nu, även om slutet inte blev som jag trodde ( eller hoppades ) så slank nog facit ur grannbarnet jag "råkade" möta i affären tidigare idag.
Den tillfälliga separationen har nog förvandlats till ett bittert, beskt och argt avslut. Den så kallade definitiva skilsmässan där uppenbarligen barnen mutas, lockas och överöses med egen tid, saker och onyttigheter.
Inget märkvärdigt egentligen med detta om det inte vore för den finurliga lilla åttaåringen som med glimten i ögat, halvt dolt leende och sprittande ben förklarade att hon visste precis vad som pågick och hon tänkte utnyttja det till max-gränsen.
Jag önskade henne lycka till med glädje i rösten, men hjärtat kändes lite tomt för vad ska jag nu fundera på, spionera om och förvånas över??
Stackars, stackars mig...
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar