...så högt så man knappt hör vad man vill säga, vilket min man tycker är skönt ( tror jag )
Igår ( och nu skäms jag ) missade jag en god vän som gick ganska nära förbi, men när hon vinkade, viftade och nästan hoppade framför mig reagerade jag. Det är så typiskt mig...jag ser inte andra människor och värst är det när jag kör bil!
Tittar så klart på friidrotten och kan inte låta bli att tänka på vilket enormt starkt psyke de har...De tar ut sig totalt gång på gång i vilket väder som helst och ibland under enorm smärt! Är lite avundsjuk på deras vinnarskallar, eftersom jag är precis tvärtom...jag kan fuska mig till en förlust ( okej, ibland handlar det om att få slut på spelet ).
Någon bild på kvällsmaten blir det inte...då skulle jag avslöja vilket fult porslin jag har...;)
I morgon blir det Tuna Park och lite shopping, hoppas jag.
/vink vink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar