...har min son gått i ett par trasiga ( vansinnigt trasiga ) vinterskor.
Lika länge har jag tjatat, bönat, hotat och bett honom om följa med och köpa nya ( dock sommar skor, inte vinterskor ) Han har konsekvent, bestämt och tjurigt vägrat! Och alla andra har säkert tänkt; Åh, vilka dåliga, fattiga föräldrar han har som inte kan fixa så grabben har hela funktionella skor.
Ändå gav jag upp...
Idag följde han med sina två syrror ner på stan efter skolan och kom hem överlycklig, sprudlande glad med två par skor och ett par kortbyxor...Nu undrar jag om känslan i min mage var ganska snarlik den som min mor hade den gången min farmor tog med mig till stan och gjorde hål i öronen...utan att frågan om lov hade ställts? Njae, kanske inte men. Men visst känns det lite som om att man inte passar in i sonens värld riktigt längre. Å andra sidan fattar jag att det är coolare att shoppa med syrrorna än med mamma. Eller jag försöker fatta det i alla fall...
Brorsan fyller år idag. Hipp hipp hurra på din dag...Kanske vi snart kan få till en lunch oxå. Jag bjuder! =)
Sen var det en sak till;
Sjuk får man bli - men hallå, hur långt får man gå egentligen i sina förberedande historier? Vi fattar ändå - vi räknar ut vad som är på gång - vi är inte helt insnöade!
Och kanske är det så man gör sig sjuk? För att man vill, måste och då undviker något svårt, obehagligt eller tråkigt.
En liten detalj till;
Guldet satt fint, gåshuden infann sig och visst blev det lite blött i ögonvrån?!
/vink vink
Förberedelser till sjukdom kommer jag väl ihåg, man blev till sist en riktig spåkärring, att barnen växer ifrån en , ja så är det.
SvaraRadera